Artikel 8: Fräscha råvaror och Fula ovanor
Auroville, en plats strax norr om Pondicherry är byggt på “The Mother’s” vision om det idealiska samhället; Ett ingenmansland där markens tillgångar fördelas jämlikt. Vår vistelse där var en vecka i harmoni med naturen och möten med många härliga och öppna människor.
Ändå var det här mitt livs hittills mest traumatiska upplevelse skulle komma att utspelas. Jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin kommer att uppleva något liknande.
Att komma till Auroville var som att hitta ett andrum i det indiska kaoset. Under de första dagarna ägnade Elisabeth och jag oss mest åt att njuta av stillheten samt försöka få lite grepp om vad den spirituella livsstilen egentligen innebar. Vi mediterade till allsång av “The Mother´s” mantra i månskenet, beträdde samhällets själ; den enorma guldbetäckta byggnaden Matrimandir och bad folk vi mötte delge oss sin syn på livet. Här bodde människor av 45 olika nationaliteter, och även om själva konceptet i våra öron lät en aning flummigt var organisationen anmärkningsvärt god.
Många aurovillianer erbjuder volontärjobb till gäster, och vi utnyttjade den möjligheten på den ekologiska gården Solitude. Här bodde vi billigt i en mysig trädkoja och fick mat från gårdens ekologiska restaurang. Min kära fästman och jag har fantiserat om att leva lantliv och driva café när vi blir farbror och tant, och dagarna på Solitude var sannerligen inspirerande.
Ända sedan jag var mycket liten har jag haft den fula ovanan att smaka på saker som ser spännande ut. Och som den grönsaksfantast jag är var Solitude rena rama smörgåsbordet. Trädet utanför vårt krypin hade frukter med ett tilltalande yttre och behaglig konsistens, vilket vägde upp för dess beska smak.
Utspritt på tre dagar åt jag fyra stycken sådana.
Efter frukt nummer fyra fick jag bitter smak i gommen, blev illamående och hade inte ork eller lust till någonting annat än att tjurigt sitta stilla och glo ut i tomma intet. Elisabeth gjorde ett tappert försök att muntra upp cykeltur.
Dock hann vi inte långt innan magen gjorde uppror och jag bestämde mig för att kasta upp det som fanns däri i hopp om att den skulle lugna sig. Kroppen kändes tung och svag, och jag kände mig löjlig för att jag var en sån vekling.
Det jag inte visste var att jag i den stunden svävade i gränslandet mellan liv och död.
Tillbaka på Solitude frågade jag husbonden (som förövrigt var en korpulent britt med ett ego så stort att han döpt om sig själv till Krishna) om frukten var farlig. Han stirrade på mig, plockade en frukt, höll den framför mina ögon och sa “Are you really sure that you mean this one? This is very poisonous, Karin. People use this for suicide”.
Aldrig någonsin har jag känt sådan rädsla för mitt eget liv.
Han kallade dit några män och kvinnor från lokalbefolkningen, som fick mig att dricka saltvatten och kräkas ännu mer. När magen var definitivt tom, fick jag göra chilitestet - och i och med att jag kände chilin brinna som eld i munnen försäkrade de mig om att jag mirakulöst klarat mig oskadd. De sa att det är oerhört smärtsamt att förgiftas till döds, och hur jag än kände efter hade jag faktiskt inte ont någonstans. Så jag antog att de visste vad de pratade om, och gick till sömns i godan ro. Tacksam att jag mådde bra.
Morgonen därpå började vi resan mot Trichy, som ligger i mitten av delstaten Tamil Nadu. Där skulle vi ta oss vidare till min kära vän och ständiga följeslagare Jana Siimes som faktiskt också befinner sig i Indien nu. Under bussresan spelades händelseförloppet från gårdagen upp om och om igen i mitt huvud, och jag började mer och mer inse att dedär människorna nog inte hade någon egentlig kunskap om giftets effekt. Det kändes overkligt att jag klarat mig undan ett dödligt gift med lite illamående.
Efter visst övervägande bestämde Elisabeth och jag oss för att dubbelkolla mitt hälsotillstånd på ett sjukhus i Trichy. I receptionen hade jag vissa kommunikationssvårigheter med mannen bakom disken, men vid uttalandet av orden “avvanii-vädhaah“, som är fruktens namn på tamil, utbröt tumult.
Någon grabbade tag i min arm, och jag fick omedelbart tala med en doktor. Hur många hade jag ätit? Hur längesen var det? För vart svar jag gav såg jag skräcken sprida sig i hans ansikte.
Jag blev lagd på en brits på akuten, fick en massa sprutor och blev kopplad till EKG och dropp. I sängen bredvid min låg en man med demolerat ansikte och skallskador. Hans tillstånd var utan tvekan livshotande. Varför låg jag bredvid honom? Jag hade ju bara tagit mig hit för att få friskförklaringen bekräftad. Jag mådde ju bra nu. Eller gjorde jag inte det?
Ovissheten gav mig panik.
Efter ett par timmar kom överläkare Mukundi och gav mig svar på alla frågor. Han var auktoritär, lugn och allmänt sympatisk. Precis så som doktorer ska vara.
Han berättade att det jag ätit var den gulblommiga sortens Oleander och att förtärande av den är det vanligaste sättet i Indien att ta sitt liv. Han berättade om hur han haft flera patienter som ätit frukten med intentionen att begå självmord, men sedan ångrat sig och beslutat sig för att söka vård. Då de kommit till sjukhuset hade de varit vid fullt medvetande, haft normal andning och inga smärtor, men innan han ens hunnit tala vid dem hade deras hjärta plötsligt slutat slå. Enbart ett fåtal hade klarat sig, då genom pacemakeroperation.
Det doktor Mukundis inte för sitt liv kunde begripa var varför jag hade ätit av frukten, för såvitt han förstod var den inte särskilt smaklig. Jag förklarade att jag kom från det skyddade lilla landet Sverige där ingenting är farligt på riktigt, och berättade om min fula ovana. Han skakade på huvudet, men trodde mig och sa att han skulle hjälpa mig att övertyga polisen. För inte nog med att jag var patient på akuten. Jag var på starka grunder misstänkt för självmordsförsök också.
I och med att jag hade onaturligt låg och oregelbunden hjärtrytm blev jag flyttad till intensiven för observation. Doktorn sa att det förmodligen var en tidsfråga innan jag var totalt återställd, eftersom jag fått behandling och de mest kritiska timmarna redan passerat. Men om mitt tillstånd förvärrades var han beredd att vilken sekund som helst sätta in en pacemaker.
Efter ett mindre allvarligt polisförhör, de var inte särskilt svårövertygade, var det dags att sova. Jag var tung i huvudet av medicineringen och somnade nästan med detsamma.
Morgonen därpå vaknade jag tidigt, och fick vänta länge innan jag visste något om hur det låg till med mig. Det var ett par väldigt obehagliga timmar. De få minuter jag verkligen lyckades slappna av, sjönk min puls så lågt att apparaten började blinka och tjuta. Min räddare i nöden, Doktor Mukundi, hade ordnat så att Elisabeth nu äntligen fick vara hos mig, och hon var ett fantastiskt stöd där hon vid mina fötter läste högt för mig ur en biografi om Marylin Monroes. Jag var så glad att hon var där.
Efter 22 timmar släpptes jag ut från sjukhuset. Hjärtrytmen var bra igen och jag skulle inte få några som helst bestående men. Doktorn berättade att han under sina 15 år i yrket aldrig mött någon som klarat sig så lindrigt. Jag hade haft EXTREMT tur.
Samma kväll kom vi till Kulunji Farm, ett ekojordbruk där Jana jobbar. Det var underbart att få krama om henne. Hennes blotta närvaro fick mig att känna mig tryggare och Elisabeth och jag fick älta händelseförloppet hur många gånger vi ville. Det senaste dygnet hade verkligen varit tufft för oss båda. Ingen av oss visste om vi skulle skratta eller gråta, för mitt i allt det traumatiska var det så komiskt typiskt mig att ens komma på tanken att smaka på något som jag faktiskt inte visste vad det var.
Så vi gjorde lite utav båda, och prydde sedan händer och fötter med henna. Det blev fint.
Artikel 7: Volontärresa goes IndiaBackpackerTour
Efter en och en halv månad på The Good Samaritan Orphanage har vi nu påbörjat India Backbacker Tour. Det var sorligt att lämna allesammans man kommit att älska där borta och avskedet var ett gråtkalas.
Väl därifrån är ändå den starkaste känslan en känsla av lättnad och befrielse. Först nu inser vi vilken mental pärs det egentligen är som vi har gått igenom.
När Elisabeth och jag började planera vår resa var tanken att vi skulle stanna två månader på barnhemmet och uträtta lite småsysslor i den goda sakens namn. Efter det skulle vi på egen hand resa runt och se lite utav varje.
Kultiverande och intellektuellt utvecklande, och så lite välgörenhet på det. Det kunde ju bara bli hur bra som helst.
Vi kände emellertid att vi ville bidra med något mer till barnhemmet än bara vår blotta närvaro, och satte på varsitt håll igång med småprojekt för att samla in pengar. Vi sökte stipendier, berättade om projektet för vänner och bekanta, tog kontakt med tidningar och företag (och Markbladet nappade!) och hemma hos oss anordnades Musikcafé och Loppmarknad Gullbergsvägen 33.
Vårt mål var att få ihop 10 000 kronor.
Vi kom upp i 54 500.
I och med detta blev vår roll på barnhemmet ganska annorlunda från vad vi tänkt från början. Istället för att fungera som allmänna hjälpredor kom vår uppgift främst att kretsa kring biståndsarbetet. Vi har varit högst delaktiga i processen kring såväl planering, inköp och distribution. Samtidigt som det har varit underbart att se vilken stor skillnad pengar kan göra, har det också varit skrämmande att se vilken ofantlig makt det ligger i dem.
Under vårt arbete i Mission For the Rural People finansierade Swedish Friends…
…till förmån för The Good Samaritan Orphanage:
En minibuss (The Sumo)
Två månaders matranson för The Good Samaritan Orphanage (drygt 100 personer)
…till förmån för Vita Rosens Orphanage:
Ett halvårs förbrukning av hygienartiklar och skolmateriel samt kläder, sängkläder och madrasser för 15 personer.
….till förmån för översvämingsoffren:
Medicin och läkarvård för 500 personer
140 köksset (2 kokkärl, 2 tallrikar, 2 glas)
300 filtar
200 paket ris, linser, olja, lök och salt
500 lunchportioner, vatten inkluderat.
Men det är inte bara ett rent nöje att hjälpa till. Det är jobbigt att komma och bli prisad som om man vore en ängel direkt nedstigen från himlen och det är fruktansvärt att stå och dela ut mat till en desperat skrikande och knuffande hjord av människor.
Att sedan inse att de flesta kommer bli utan hur mycket man än ger, det är nästan det värsta av alltihop.
Hur vi skulle bete oss mot barnen var också ett bryderi. För samtidigt som vi bara ville ge var och en av dem all kärlek av denna värld, så ville vi inte att barnen skulle fästa sig för hårt vid oss. Vi skulle ju inte stanna för evigt.
Så när barnens tillgivenheten nått en gräns att flera av dem börjat kalla oss “mummy”, började vi fundera över ifall det kanske var klokast att resa tidigare. När sedan flera dagar i sträck bland flodvågsoffren ledde till ett mindre psykiskt sammanbrott från min sida, blev beslutet att flytta fram India Backpacker Tour definitivt.
Med nattåg tog vi oss till Chennai, och därefter med buss till Pondicherry. Det var en smidig och billig rutt. Dessutom hade vi trevliga medresenärer som såg till att t-shirtkragen var ordentligt uppdragen i halsen och bjöd oss på frukost. Mat är sannerligen ett utomordentligt sätt att förena människor.
Pondicherry är en vacker havsstad som är en före detta fransk koloni. Än idag märks här tydliga europeiska influenser, och man kan få sig en kopp kaffe som vare sig är skällt eller fördärvat av buffelmjölk och socker. Staden är välbesökt av turister, utan att för den sakens skulle formats till ett kommersiellt solarium, och vi kan vandra omkring utan att bli fokus för all uppmärksamhet. Dessutom råder här ett lugn som vi inte sett maken till tidigare på indisk mark. Det finns t.o.m. skyltar om att man inte skulle tuta i trafiken. Visserligen gör folk det ändå, men tanken är ju god.
Miljöombytet var verkligen välkommet nu. Det är skönt att få reda oss själva, och det är spännande att upptäcka ett helt annat Indien än det vi levde i ute på vischan.
Vi är lyckliga över det fantastiska äventyr vi fick uppleva i Vellatur, vi är lyckliga över att vi har hela en och halv månads resande framför oss och vi är lyckliga över våra renrakade armhålor.
Vi har det för bra ändå.
Artikel 6: Veckans babes
Äntligen har vi lyckats bli vänner med de två unga mystiska karlarna Pianomannen och Motorcykelmannen. Eftersom de arbetar här på barnhemmet har vi dagligen avnjutit åsynen av dem, men fram till denna vecka har de legat benen på ryggen och flytt fältet av blott vittring av vår närvaro.
Eller, ja, det har i alla fall känts så.
Fast det har sina naturliga orsaker.
Här är relationen mellan män och kvinnor väldigt annorlunda från den i Sverige.
Från det att pojkar uppnår myndighetsålder 18 år och flickor debuterar på menstruationsbanan är det enligt indisk tradition opassande att inleda samtal med någon ogift vuxen av motsatt kön. Detta gäller ända fram till den dagen du själv placeras i ett lämpligt äktenskap. Här ses förälskelse som fult och vilseledande och valet av livskamrat gör föräldrarna.
Så vitt vi förstått det som tycker ändå de flesta att detta är ett bra system. Som ung i Indien spenderar du ingen fritid utanför familjen, vilket gör att föräldrarna är väl inbegripna i ditt kontaktnät och har gott underlag för att hitta en good match. Och döma av de äkta makar vi lärt känna, så är detta ett lyckat koncept. Här är det inte tal om skilsmässa (förutsatt att det inte finns rent brottsliga grunder) och det tror jag gör att man arbetar hårdare för att få en god relation. Sedan har folket här en allmänt mer förnöjdsam livsinställning.
Den omöjliga strävan efter perfektion som genomsyrar det västerländska samhället känns nu rent löjlig efter en och en halv månad i hard-core Indien.
Konsekvensen för att falla för förälskelsens lockelser är att bli utstött från släkt och vänner. Detta gör att varje förståndig indier försöker lägga band på oönskade emotionella störningar. Dessutom har samhället vidtagit behjälpliga åtgärder beträffande kvinnors klädnad för att inte väcka begär. Anklar, axlar, nyckelbenen och allt däremellan (förutom sidfläsket) ska skylas. Med våra mått mätt följs detta in absurdum.
Människorna här är oerhört måna om vår bekvämlighet, men den har inte skuggan av en chans att mäta sig mot vikten av ett anständigt uppträdande. Ett visande exempel är den dagen då snickarna kom för att sätta upp fönster på vårt rum. Då spelade det ingen roll att Elisabeth, med hög feber, var iklädd en heltäckande, figurdödande historia och höll på att förgås av värmeslag.
Kommer främmande män på besök ska en sängliggande kvinnas kropp vara under täcket.
Förutom att täcka sexuellt laddade kroppsdelar, ska också en proper outfit täcka de kvinnliga “hemligheterna”; underkläderna. När mitt eller elisabeths bh-band någon gång varit synligt har flickorna här på barnhemmet genast gjort oss uppmärksamma på detta (“Your secret, sister! Boys are here!”).
Tvättningen sker vid flicktoaletten, där hemligheterna är skyddade från mansfolkets suktande blickar. Men för säkerhets skull, utifall att någon av någon outgrundlig anledning skulle råka få sig en skymt, ska den del av trosan som man bär mot skrevet hängas inåt väggen. Mycket viktigt.
Strikt dresskod och skrämselpropaganda visar sig ofta dock inte vara tillräckligt för att mota förälskelsens väldeliga kraft. Men en son eller dotters äktande av ett opassligt parti är en skam så stor att enda sättet att göra sig kvitt den, är döden.
Här om veckan gjorde vi och familjen Ratnam en utflykt till havet. Elisabeth, göteborgska som hon är, njöt särskilt av att känna havsbrisen. Den höga trivselfaktorn till trots blev det ett tidigt uppbrott.
Efter klockan sex var stranden nämligen allmänt känd arena för självmordsbenägna älskare och fäder med besudlat rykte.
Med tanke på den hysteri som råder kring vikten av att inte sända ut signaler som ens med en rejäl dos pervers fantasi kan tolkas som sexuell anspelning, har vi full förståelse för Pianomannen och Motorcykelmannens tillknäppthet.
Men då pastorn utfärdade en förordning om att jag skulle lära dem köra bil hade de plötsligt en legitim orsak att prata med både mig och Elisabeth (som åkte snålskjuts på mina körkunskaper för att få tillfälle att närma sig de unga männen).
Och nu är isen bruten.
De senaste dagarna har de t.o.m. hållit oss sällskap vid lektioner och middagar. Elisabeth har satt span på den macho Motorcykelmannen, men själv föredrar jag konstnärssjälar.
För inte nog med att han är stilig. Han är rolig, intelligent och musikalisk också. Hade jag inte redan funnit mig en alla tiders fästman, så hade han varit en potentiell far åt mina barn. Alla vet ju att blandraser är de vackraste.
Vi har fortsatt med distribuering av filtar, kokkärl och mat i byarna samt givit över 500 människor möjlighet till läkarvård. Det känns fantastiskt att kunna hjälpa, samtidigt som det är fruktansvärt att möta eländet på så nära håll.
Alla intryck från misären har denna vecka haft jobbigt stor inverkan på känslolivet, och hemlängtan har smugit sig på. Då har tramsandet kring pojkarna varit en välkommen stämningshöjare.
Därför är de veckans babes.
*Rättelse från förra veckans artikel High Life: På sina ställen steg vattennivån under översvämningen här i Gunturdistriktet med hela 10 meter. Inte 5, som jag skrev.
Eller, ja, det har i alla fall känts så.
Fast det har sina naturliga orsaker.
Här är relationen mellan män och kvinnor väldigt annorlunda från den i Sverige.
Från det att pojkar uppnår myndighetsålder 18 år och flickor debuterar på menstruationsbanan är det enligt indisk tradition opassande att inleda samtal med någon ogift vuxen av motsatt kön. Detta gäller ända fram till den dagen du själv placeras i ett lämpligt äktenskap. Här ses förälskelse som fult och vilseledande och valet av livskamrat gör föräldrarna.
Tata!
Och sa kommer vi verkligen att sakna Antis tafsande i hullet.
Var alldeles underbara chauffor som alltid har nara till skratt. Han fick en fin avskedsgava fran oss. Om det ar svart att urskilja pa bilden vad det ar sa kan ajg beratta att det ar en tjusig fisk.
Smakillarna drommer om att bli mustashprydda och darmed fa kora den haftiga motorcykeln.
"Urgent marriage for you!"
Igår distribuerade vi kokkärl till en hundratal och var ståtliga i våra blingbling-saris. Båda delar var mycket uppskattat, och vi var nästan lika tjusiga som indiskorna. 
Dock verkade inte dendär skräddaren, trots att jag på ett sätt som är omöjligt att misstolka, förklarade för henne att jag inte är särskilt bystbenägen, inte riktigt varit med på de noterna när hon skulle sy min blouse. För den var på tok för stor.
Alla lägrets indiska kvinnor hade vansinnigt roligt åt min bystlöshet, men var hjälpsamma med råd för hur vi skulle råda bot på den. Här är nämnligen kurvor grejen med stort G.
Ett hett tips var att jag skulle gifta mig, vilke visst skulle stimulera tillväxten. Ett annat var att stoppa upp mig med guavafrukter.
Giftemål lät ju förvisso trevligt, men kanske inget att ställa till med direkt på stubben, och guvafrukterna gav onte den mest smickrande figuren.
Men, som den kreativa varelse jag är, så hittade jag en egen variant - och voilá: med 3 bikiniöverdelar, 2 sockar, ett par trosor och en liten påse så var succén ett faktum. Alla glada och nöjda. 
Sista gången Söndagsskolefröken
I och med att mässande på ett främmande språk ackopanjerat av sitarrsound från den brusande synten, agera apa i bur, och hallelelujah inte är vår vanliga melodi så är det ingenting vi sörjer nämnvärt.
Men barnen är ju för fina ändå. Idag ska de få sjunga When The Saints.
För att citera min fröken Wareborn: "Nog att vi är Pastorns änglar, men han hade nog helst sett att vi var lite mer gudsfruktiga"
Allting är så konstigt här, men vi gillar det
Idag har vi bjudit barnhemmet på svensk mat. Närmare bestämt ett hederligt svenskt rotmos. Fast särskilt hederligt var det nog inte egentligen. Vi lyckades iallafall hitta potatis, morötter och lök på marknaden som vi delikat tillagade över öppen eld. Karin tog rollen som husmor och gjorde ett fantastiskt jobb. Till slut efter ett fasligt kämpande med salt och peppar smakade det svenskt! Med extra salt lyckades vi till och med dölja smaken av palmolja och sucéen var ett faktum. Eller ja, några tyckte iallafall om det. 
Men som de lustiga indier de är så blev vårt fantastiska rotmos bara tillbehör, alltså en Curry till ris. En indier kan ju knappast tänka sig en måltid utan denna livsnödvändiga råvara! nio tiondelar av tallriken var därför fylld med ris, men på den där lillalilla sista tiondelen fick vårt utsökta rotmos plats. Så jättesvenskt blev det som ni förstår inte men barnen fick iallafall en liten variation från de evinnerliga chili-currysarna. Uppskattat var det iallafall.
Efter middagen förstördes vår hörsel av ett fasligt smällande. Idag och imorgon pågår nämligen en hinduisk festival här i Indien. Plötsligt var alla barn utrustade med tomtebloss och fyrverkerier i händerna som de lyckligt sprang runt och tuttade eld på. Ni kan säkert tänka er kaoset när 80 små pyromaner springer omkring på en yta av ungefär 50 kvadratmeter men lyckligtvis fick alla behålla både armar och ben i behåll även om olyckan såg ut att vara framme både en och två gånger. Pastorn berättade dock i förbifarten att det bara idag dött 50 personer i Andhra Pradesh på grund av fyrverkeri-olyckor och så särskilt konstigt var det inte med det. 
Imorgon är det söndag och då ska Karin och jag ta på oss våra nya fina sarisar. Det blir roligt
Artikel 5: High Life
Om och om igen förundras vi över vidden av Indiens ytterligheter. Den extrema trosuppfattningen, de extrema samhällsklyftorna, den extremt kitschiga inredningen och det extrema klimatet. Inom loppet av två dygn steg vattennivån här i Gunturdistriket med upp till fem meter. Och det var många turer fram och tillbaka innan faran var över för vår del.
På söndag kväll meddelade polisen med megafon från sina auto-rikshor (det man i Thailand kallar tuck-tuck) att Vellatur skulle evakueras i och med att det fanns risk att sandvallen som skyddar byn skulle brista. Pastorn och Suneetha var emellertid fast beslutna att stanna; Vilket av alla de redan överbelastade flyktinglägren skulle kunna ta emot en trupp på över hundra personer och tjugo bufflar?
Dessutom dementerade Pastorn starkt rasrisksuppgifterna. Staten hade vidtagit åtgärder för att förstärka vallen, och under dagens studiebesök där hade vi ju själva kunnat se att männen gjorde ett utomordentligt arbete. Den där vallen var alla gånger vattentät.
Mycket riktigt. Dagen efter avblåstes evakueringen. Vallen var supersäker, och regnet hade äntligen upphört. Praise the Lord, utbröt Pastorn, och alla slappnade av.
När jag morgonen därpå, yrvaken och dan, makade mig ur sängen möttes jag av en märklig syn. På gården rådde febril aktivitet. Barnen sprang upp med alla sina tillhörigheter på taket ('Water is coming, Sister!'), männen och de större pojkarna skördade hö och kvinnorna tömde hyllorna i huset. Många hade samlats runt TV:n, där Breaking News visade bilder på precis den plats där vi stått dagen innan.
För precis där hade den supersäkra vallen kluvits mitt itu av det höga trycket.
Vattnet skulle vara här innan kvällen, förutsatt att inte Jesus grep in och räddade The Good Samaritan Orphanage, vilket trots nya prognoser om mer regn var det troligaste scenariot enligt Pastorn.
Elisabeth meddelade svenska ambassaden om vår position medan jag flyttade alla våra saker till taket samt underrättade nära och kära med lagom mycket fakta om läget. Sedan satte jag mig i godan ro och tog itu med vår smutstvätt. Förmodligen skulle vi sakna tillgång på rent vatten ett tag framöver, så det var bäst att passa på.
Som det barn jag är, var jag utom mig av upphetsning av att vara mitt uppe i händelsernas centrum. Också Elisabeth uppskattade spänningsfaktorn och det oerhört komiska i situationen, även om hennes 39,6 i feber dämpade entusiasmen.
Kanske kan det tyckas både märkligt och dumdristigt att jag i tumulet inte upplevde någon som helst ängslan för mitt eget liv. Förvisso ligger bristen på respekt inför stundens allvar i min person, men det handlade nog också om, som min kloka storebror uttryckte det, att man lätt vaggas in i det indiska lugnet. Där misär är en naturlig och oundviklig del av vardagen har människorna ett helt annat förhållningssätt till liv och död. Folk här har en förtröstan på högre makter som är väldigt annorlunda från vad vi idiotrationella svenskar är vana vid. De hyser inte alls samma rädsla inför det som komma skall, för Jesus, Krishna eller Allah har en plan för ditt liv, så ske deras vilja.
Samtidigt som vår dag förflöt tämligen odramatiskt täcktes byarna en efter en i flera vädersträck med vatten. Då det inte var strömavbrott, vilket uppstår minst en handfull gånger per dag, dånade nyheter från TV:n om mer regn och fler döda. Visst var folk rädda, men det var inte i närheten av den hysteri som skulle varit i Sverige. Det var med tillsynes likgiltighet som människorna gick och inväntade översvämningens ankomst.
Allting här är så annorlunda.
Vid skymningen kom det återigen nya rön från media. Regnet hade upphört, och de som inte drabbats hittills kunde känna sig säkra. Så helt torr förblev vår gård, Praise The Lord (som Pastorn åtskilliga gånger under kvällens lopp utryckte det), och trots besvikelsen att bli snuvade på äventyret som översvämningsoffer var vi väldigt glada för barnhemmets skull.
När vi nu inte behöver hjälpa oss själva, kan vi istället hjälpa andra.
Pastorn och Pastorskan har organiserat hjälpsändningar efter översvämningars framfart förut, så vi följer deras redan beprövade koncept. Vi har införskaffat kokkärl, filtar, mediciner, vattenpaket, ris, linser och lök, och började distribueringen igår.
Vi lassade The Sumo med så många mat- och vattenpaket som vi orkade bära, och begav oss ungefär 1 timma efter beräknad avfärd. Efter resa först med bil, sedan båt och sist till fots/vadande, var vi framme i Pastorns hemby.
Det var förfärligt att möta förödelsen. I luften hängde en stank av rutten fisk, de förut grönskande fälten hade antagit ett spöklandskaps skepnad och vi såg döda bufflar med mulen i gyttjan och klövarna i vädret.
Flera av människorna vi träffade hade inte ätit något på flera dagar och många hade blivit sjuka till följd av det förorenade dricksvattnet. Hur lång tid det tar innan brunnarna är tjänliga igen är svårt att säga.
I Sverige hade alla fått hjälp, men här är nöden är så stor att det är omöjligt. Världen är allt bra orättvis ändå.
Artikel 4: Vita Rosens Orphanage
Efter bröllopet stannade vi ytterligare en halv vecka i Suneethas hemstad Pithapuram innan vi begav oss tillbaka till barnhemmet i Vellatur. Med oss hade vi varsin sari som vi fått i gåva av Suneetas mor, en påse av Phitapurams delikata apelsiner och framför allt ett hjärta fyllt av känslor. Det var glädje i vetskapen att vi snart skulle återse barnen och det var det sorg över att lämna Suneethas familj som vi kommit mycket nära.
Men framför allt var det spänning och förväntan inför det projekt vi hade dragit igång föregående dag.
För den 28 september 2009 gick nämligen startskottet för Vita Rosens Orphanage. 
Yesudasu Dadala, Suneethas far, är född och uppvuxen i Phitapuram, ett område med många barn som lever på gatan. Ända sedan början av sin tid som lärarstudent har han haft drömmen om att ge dessa en dräglig tillvaro genom att starta ett barnhem. Hela sitt liv har han kämpat för människor lika värde, viket inte alls är någon självklarhet här där idén om kastsystemet lever kvar i allra högsta dag, särskilt på landsbygden. Han tycker att alla är värda en chans och för sin fantastiska engagemang och förmåga att motivera sina elever har han fått utmärkelsen Andhra Pradeshs bästa lärare (Andhra Pradesh är en delstat i Indien med 83 miljoner invånare).
Yesudasu gifte sig ung med Florence Nightingale, som delade hans vision om att hjälpa barn i behov av stöd. Nu är de pensionärer, deras barn är vuxna och drivkraften att hjälpa behövande har blivit en gemensam nämnare för hela familjen. 
Suneetha grundade tillsammans med Pastor Ratnam the Good Samaritan Orphanage under parollen “Mission For The Rural People” i sitt hem för 8 år sedan.
Nu vill hennes pensionerade föräldrar tillsammans med de tre av sina barn som bor i föräldrahemmet med sina nya familjer, göra detsamma.
Huvudansvariga för det hela skulle bli Yesudasu, Florence Nightingale och yngsta dottern Esther som är en 24 år gammal och färdigutbildad lärare i naturvetenskap. Esther har ett enormt stort hjärta och är beredd att ta det fulla ansvaret för verksamheten när föräldrarnas ork tryter på ålderns höst.
När Elisabeth och jag fick höra om detta förstod vi att vi kunde bli den sista biten i pusslet som skulle göra drömmen till verklighet. Och tillsammans med Yesudasu, Florence Nightingale, Esther och paret Ratnam, som har erfarenhet i branschen, lade vi upp en plan. Vi har nu tagit första steget i den planen genom att inhandla ett startpaket för Vita Rosens Orphanage bestående av bl.a. madrasser, sängkläder, tyg till skoluniformer, mediciner och hygienartiklar (tack igen alla bidragsgivare!). 
Det enda som nu saknas för att dra igång karusellen är faddrar till barnen.
Här kommer du in i bilden.
För varje fadder tar de in ett barn. Detta betyder att för var och en som blir fadder, så är det ett barn som slipper att sluta sina dagar som en av alla de utmärglade suputer som vi sett gräva i soptunnor eller tigga pengar - vilket i nuläget förmodligen är den framtid de går till mötes. För i Indien existerar inget socialt skyddsnät. Barnen på gatan får ingen utbildning, och i de undantagsfall då någon vuxen förbarmar sig över dem är det troligast en fråga om ligamedlemmar som satt tiggande i system och vill att de ska se så eländiga ut som möjligt. För eländighet är medlidande, och medlidande är pengar.
En fadder ger ett av dessa barn möjlighet till ett drägligt liv. Kostnaden är 20 dollar i månaden, vilket motsvarar den ringa summan 139,25 svenska kronor. Den täcker utgiften på förnödenheter såsom mat och medicin.
Om du är intresserad av att veta mer, så har Elisabeth sammanställt ett informationsbrev där det mer detaljerat förklaras hur allt kommer att gå till rent praktiskt. Detta skickar jag gärna ut på begäran, och du når mig via min mail [email protected]
Här på barnhemmet i Vellatur är läget en smula kaotiskt. Imorgon kommer 27 av grannbyarna att ligga under vatten, och med lite oflyt också vi. Inom den närmaste timmen kommer vi packa våra väskor, så att vi omedelbart kan fly upp på taket om vattenmassorna börjar strömma in.
Men förmodligen håller sandvallarna vid stadens utkant, och då är det ingen fara. Flera familjer har idag vallfärdat hit med så mycket som de orkat bära. Eftersom hyddor av lera och palmbad och åkermarkens grödor tål inte att ligga vattentäckta i veckor, så är detta nu det enda de äger. De enda som är riktigt glada i lägret är de små barnen, vars glädjekälla aldrig tycks sina. Och så bufflarna som fått nya buffelvänner.
Det går med andra ord mot hårda tider för folket i området, och också för människorna här på barnhemmet. Priset på mat kommer öka samtidigt som det blir fler munnar att mätta.
Inte anade vi när vi i onsdags åkte iväg och inhandlade en månadsförbrukning spannmål, hur enormt avgörande det var att vi gjorde det då, och inte veckan därpå.
Artikel 3: Bil och Bröllop
Tack vare många människors generositet kom jag och Elisabeth hit med en gedigen pengasumma att spendera i sådant som gynnade barnhemmets regi. I samtal med Pastor Ratnam och Suneetha framgick det att en bil, det var de verkligen i behov av. Varje sjukhusbesök, vilket är sådant som inte hör till ovanligheterna då sjukdomar sprids fort och ett par av barnen har aids, svider taxiutgiften hårt i kassan, och ovädersdagar tvingas barnen stanna hemma från skolan. En bil skulle vara en investering för framtiden och något som underlättade vardagliga bestyr såväl som öppnade för nya möjligheter. Som den miljövän jag är, kände jag mig spontant negativ till att lägga pengarna på just en bil, även om jag förstod behovet. Emellertid övertalade mig Elisabeth, den kloka kvinnan, och vi bestämde oss för köpa idén.
Efter tre dagars intensivt sökande efter ett bättre begagnat objekt, så rullade The Sumo in på gården. Det bröt ut ett fullständigt glädjekaos. Barnen tjöt och kastade sig över den, alla skulle provsitta sätena.
Dagen därpå for vi till den heliga floden Krishna för att bada. Barnen var som i extas. Efter två köromgångar med den lilla bussen, som med svenska mått tar max 11 passagerare, återstod bara en handfull barn, jag, Elisabeth och Pastor Ratnam av de en bit över 65 pers som skulle med. Jag hoppade in i baksätet, men blev snabbt omplacerad till förarsätet. Pastorn hade vid ett tillfälle frågat mig om jag kunde köra, och jag, som kanske inte har blygsamhet som mitt starkaste personlighetsdrag, sa väl i princip “visst kan jag det, även om jag ännu inte tagit något körkort“. Efter en stunds problem med växlingen (“jaha, just det ja, kopplingen är den längst åt vänster”), förde jag minibussen lugnt och säkert fram i vänstertrafiken mellan bufflar, rikshor och fruktförsäljare den dryga halvmilen till sjön.
I och med att jag inte sett en enda kvinnlig chaufför under vistelsen här, så var det inte det med en riktigt god känsla av girlpower. Jag kände som att jag visade hela det patriarkatiska Asien att kvinnor kan minsann.
Som ni förstår var den känslan betydligt mer verklig än verkligheten, men förnuftet hann aldrig ifatt innan det var dags för nästa endorfinkick - badet! Tre timmar i sträck lekte vi sjöodjur, dansade och sjöng i det ljumma vattnet. Det var underbart.
Det var alltså med the Sumo vi färdades till Suneethas föräldrahem (vilket förövrigt tog närmare 10 timmar). Här har vi dels lärt känna hennes varmhjärtade och humoristiska släkt, men också nya sidor av Pastorn och Pastorskan själva. Det är alltid spännande att se folk man känner i nya sammanhang.
Efter en halv veckas förberedelseceremonier i alla olika former (bl.a. att insmetande av brudgummen med diverse örter samt vattenkrig) var det idag dags för den stora dagen. Som jag redan givit vissa hintar om, så saknar tid betydelse här, och det var ingen mer än vi som noterade att vigseln startade en timme efter utsatt tid. Som de exotiska uppenbarelser vi är, fick vi inför en tusentalspublik V.I.P plats på podiet bredvid brudparet och alla auktoritära gamla pastorer som det visade sig skulle framföra varsin evighetslångt väckelsepredikan. Själva framförde vi ett kort tal med betoning på ömsesidig respekt, samt tre sånger. Det sistnämnda kan hända ha varit det sämsta musikaliska ingripande någon utav oss någonsin gjort. Igår föll nämligen fiolen offer för min fysiska tafflighet, så den ljuva klangen är nu bytt mot ett missbelåtet gnällande, en av gitarrsträngarna sprack precis innan vi skulle upp på scenen, och tillråga på allt så spelade jag på en kraftigt ostämd blockflöjt i plast.
Inte för att detta gjorde någonting. Nej, här är vi gudabenådade talanger och skönheter vad vi än tar oss för och hur vi än ser ut. Vi får en sådan enorm uppmärksamhet att vi ofta inte riktigt vet vart vi ska bli av. De flesta här har aldrig sett en vit människa annat än på bild, och stannar vi upp en stund är vi snart centrum för en folksamling. Unga män vill veta vårt namn och kvinnor kommer med sina bebisar för att vi ska röra vid dem.
För dem är vi någon sorts övermänniskor.
Det hela känns absurt.
En vit person med dåligt självförtroende rekommenderas varmt köpa sig en one-way-ticket to India.
Artikel 2: En helt ny värld
Därefter var det dags för vår första riktiga indiska måltid, vilket var en kulturkrock i sig. För det första, så äter man här med “the big spoon” (höger hand), för det andra är det betydligt mer välkryddat än vad våra smaklökar och läppar är vana vid och för det tredje så blir man under hela måltiden uppassad av minst två flickor som hela tiden frågar “More rice, Sister? More curry*, Sister? More water, Sister?” (Sister Elisabeth, Sister Karin, Sister Suneetha o.s.v. , det är så man kallar varandra här.)
Denna extrema service gäller vad vi än tar oss för. De vill tvätta våra kläder, bädda vår säng och städa vårt rum. I början kändes det oerhört märkligt att bli behandlad som en prinsessa, men allteftersom har vi insett att människor här verkligen känner äkta glädje i att tjäna. Och det verkligt fina med detta är att det märks också på sättet barnen behandlar varandra. Här är det t.ex. en hedersuppgift att vara måltidens vattenservitör, och såvitt vi kan förstå så är det ingen som är utanför.
Vi förundras över att 70 barn med endast två vuxna som sin trygghets punkt, alla med ett långt från bekymmerslöst förflutet, kan vara så genuint fina och osjälviska människor.
Barnen tvättar sig dagligen med både tvål och vatten, och varje lördag tvättar de håret med schampo. Flickorna har fantastiskt långt, starkt och vackert hår - om än så välbebott av löss. Dock tycks de inte lida av det, och tur är det när det är närmast omöjligt att komma till rätta med den problematiken då de sover 40 stycken i familjens allrum på 30 m2. Pojkarna har en egen sovsal, men när detta blir verklighet även för flickorna är än så länge oklart. Det beror, som alla stora projekt här på när de hittat en bidragsgivare.
Varje morgon hjälper jag och Elisabeth de mindre barnen med läxläsning, och varje kväll håller vi en engelsklektion. Dels så lär vi dem lite grammatik, sedan arbetar vi en stund utifrån de läroböcker vi hade med oss, och så leker vi en lek och har en sångstund. De älskar verkligen sång och dans. Vi har hittills lärt dem två hallelujasånger med rörelser till som vi lärde oss under vår konfirmation (Give me food on my plate och Prince of Peace för de som är insatta i den kristna musikvärlden).Dessa ska de framföra i kyrkan nu på söndag.
Idag, sex dagar efter vår ankomst, har Elisabeth, stackarn, stött på den beryktade Indien-diarrén. Men efter 6 timmar av kontinuerligt toalettbesökande, och sedan fyra timmars sömn och förtärande av diverse tabletter från vårt och Suneethas (pastorns fru) apotek, så börjar det sakteliga vända. Något annat som vi båda lider ganska illa av, även om detta låter löjligt, är att vi känner oss vansinnigt fula. Värmen gör att händer, fötter och kinder sväller upp - och vi känner oss som två tjockisar. Hettan (35-40 grader i skuggan), med den naturliga följden kopiösa svettmängder höjer inte direkt fräschhetsfaktorn. Och oavsett hur mycket man än tvättar sig, så känns kroppen alltid smutsig p.g.a. att det vatten som vi hämtar i brunnen inte är lika kliniskt rent som vi bortskämda svenskar är vana vid.
Med undantag från detta, och de förbannade myggen, så mår vi fantastiskt bra. Dessutom är hulligt och mulligt på modet här. Alla gifta kvinnor här bär sari med en blus som täcker axlar och byst, men som lämnar sidfläsket fritt för allmänt beskådande - och desto fler veck, desto läckrare figur. Som Acca (en av de fyra kvinnorna som kommer hit och bl.a. hjälper till i köket) sa till mig idag när vi satt och skar aubergine till kvällscurryn; “If you fat - you vey very beautiful!”
Nästa vecka ska Suneethas bror gifta sig, och vi är inbjudna att spela på detta mastodontbröllop med 5000 gäster. Det blir sannerligen en upplevelse!
* I Indien är ’Curry’ tillbehör till ris och kan t.ex. vara kycklingklubba, auberginegryta eller vitkålsröra. Hur denna term i Sverige blivit namnet på en kryddblandning, är för mig och Elisabeth en gåta. Om någon besitter vetskapen varför, så får ni hemskt gärna höra av er: [email protected]
Artikel 1: Mitt liv - En ryggsäck
Innan vi fått tag på vårt bagage på Heathrow Airport hade klockan redan hunnit passera halv 6 på kvällen. Men inte förrän kvart i tio morgonen därefter skulle vi resa vidare till Bombay och vi kände att vi befann oss för nära flertalet av Europas stora kulturmonument för att inte ta oss en titt.
Sagt och gjort.
Med Underground tog vi oss till Piccadilly Circus. Och så glada vi var att vi gjorde det. Vädret var fantastiskt, tempot var galet och vi såg bl.a. London Eye, Buckingham Palace, Trafalgar Square, Big Ben, röda linjebussar och poliser i svart hatt med rutigt brätte. Efter att ha suttit ett bra tag i Royal Park och läst högt ur ‘Jack‘, matat änder och spelat fiol avslutade vi kvällen på en typisk brittisk bar med varsin av det som bartendern kallade “a typical Brittish Beer”. Den mörka brygden avnjöt vi tillsammans med en mycket trevlig och mycket patriotisk brasilianare som tacksamt välkomnade vårt sällskap då hans resekamrat var på “Mamma Mia”. Kontentan av mötet blev att Karnevalen i Rio de Janeiro är en het kandidat för nästa resmål.
Natten spenderades på varsitt trippelsäte i en av Heathrows väntesalar. Det gick bra en stund, men sedan blev
kylan blev för svår. Kvinnlig charm och god övertalningsförmåga gav oss emellertid ytterligare ett par timmars sömn i ett par synnerligen komfortabla fåtöljer i ett betydligt mindre kyligt rum.
Vid uthämtningen av bagaget kl 5 följande morgon möttes vi av en kanadensisk man i övre medelåldern - lika arg som de byxor han bar missgynnade hans kroppsform. Ilskan hade sin grund i att mannen bakom disken hade öppnat upp dörrarna till bagageuthämtningen kl sju minuter i fem, men hade inte möjlighet att hämta ut farbrors bagage förrän hans kollega anlände kl 5 prick. Expediten fick sig en rejäl reprimand i god kundservice.
Inidian Air bjöd på extravagans av det största måttet, med ständig uppassning av mat och dryck samt varsin ljud- och bildanläggning där man kunde välja mellan flera olika filmer, tv-program och musik både från den västerländska och den indiska kulturen. Jag hittade snabbt den Indiska folkmusiken (som förövrigt var en mer njutbar och melodisk lyssningsupplevelse än jag vågat hoppas på), och Elisabeth hittade snabbt fram till en hjärndöd amerikansk komedi. Vem visste när nästa tillfälle att avnjuta västerlandets kommersiella skräpkultur skulle komma igen?
Redan då vi satte första foten på fast mark i Bombay slog den buljongdoftande indiska stadsluften emot oss. Vi tog oss igenom alla säkerhetskontroller, skänkte en liten flaska rödvin till en vakt i stilig uniform, och satte oss ned för att invänta flyg till Hyderabad .
På Hyderabads flygplats var det återigen dags för samma procedur med väskröntgen, kroppsvisitering och bagageuthämtning. Skillnaden här var att vi även fick genomgå en hälsoundersökning. Ingen med svininfluensa skulle in i landet. Varje person som ville ut från flygplatsen måste först undersökas med febertermometer och svara på frågor om man hade rinnande näsa, hosta, svårt att andas eller skav i halsen. Själv fick jag kväva en nysning och svälja en hostning innan jag lugnt och sansat svarade den indiske doktorn “No, no symptoms”.
När vi gick ut från flygplatsen möttes vi av ett folkhav, men våra bleka långa uppenbarelser skiljer sig ganska rejält från mängden, och Pastor Ratnam (som han vill kallas) hittade oss med det samma. Vi togs emot av tre glada män med snälla ansikten som hade rest hela dagen för att komma oss till mötes, och fick blomsterkransar runt halsen.
Folk stirrade på oss som om vi kommit direkt från djurparken, förundrat och nyfiket. Tiggare samlades kring oss, och när vi blivit instuvade i en taxi utan bälten gav vi oss ut på en väg utan filer, där folk använde signalhorn istället för blinkers. Klockan var halv 6 på morgonen, och huvudet snurrade av trötthet och nya intryck. Äventyret hade börjat.
Goderafton i stugorna där hemma i Sverige,
Vi är två kvinnor i våra allra bästa år som kommer från västsvergie. Elisabeth Maria Julia Teolinda Wareborn och Karin Sofia Älverbrandt är våra fullständiga namn.
Just nu befinner vi oss i superlativens rike - Indien. Här kommer vi att spendera tre och en helv månad, men redan 36 dagar utav den tiden har redan passerat. Den har vi mestadels spenderat på ett barnhem i Vellatur, Andhra Pradesh (sydöstra Indien) där vi både hunnit med att rädda the rural people från svält och elände, upplevt den största naturkatastrof på 106 år samt fått in en fot i den indiska Show-Buissness-världen. Och mycket mycket mer. På månadag drar vi vidare på nya upptåg.
En gång i veckan publiceras några väl valda ord av Utrikeskorrespondet Älverbrandt i Marks Kommuns eminenta lokaltidning Markbadet. Det senaste numret kan du alltid läsa på http://markbladet.se/ Dock har det visat sig att detta inte är tillräckligt för att stilla folks nyfikenhet beträffande det enormt spännande äventyr vi är med om.
Så, på allmän begäran, startar fröknarna Wareborn och Älverbrandt nu en blogg: vi kallar den kort och gott för indiatour.blogg.se Här kommer vi båda skriva lite då och då när andan faller på. Och så kommer vi även publicera artiklarna.
Varmt välkomna till vårt galna liv. Nu ska vi sova, för nu är det natt. 
E+K = India Tour -09 = SANT
8 sept: Göteborg
10 sept: Vellatur
20 sept: Phitapuram
28 sept: Vellatur
20 okt: Pondicherry
23 okt: Auroville
28 okt: Trichy
2 nov: Kerala
10 nov: Hubli
15 nov: Goa
26 nov: Ahmedabad
28 nov: Rajahastan
10 dec: New Dehli
12 dec: Agra
15 dec: Göteborg
Med reservation för ändringar.
