indiatour

Auroville, en plats strax norr om Pondicherry är byggt på “The Mother’s” vision om det idealiska samhället; Ett ingenmansland där markens tillgångar fördelas jämlikt. Vår vistelse där var en vecka i harmoni med naturen och möten med många härliga och öppna människor.

Ändå var det här mitt livs hittills mest traumatiska upplevelse skulle komma att utspelas. Jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin kommer att uppleva något liknande.

Att komma till Auroville var som att hitta ett andrum i det indiska kaoset. Under de första dagarna ägnade Elisabeth och jag oss mest åt att njuta av stillheten samt försöka få lite grepp om vad den spirituella livsstilen egentligen innebar. Vi mediterade till allsång av “The Mother´s” mantra i månskenet, beträdde samhällets själ; den enorma guldbetäckta byggnaden Matrimandir och bad folk vi mötte delge oss sin syn på livet. Här bodde människor av 45 olika nationaliteter, och även om själva konceptet i våra öron lät en aning flummigt var organisationen anmärkningsvärt god.

 

Många aurovillianer erbjuder volontärjobb till gäster, och vi utnyttjade den möjligheten på den ekologiska gården Solitude. Här bodde vi billigt i en mysig trädkoja och fick mat från gårdens ekologiska restaurang. Min kära fästman och jag har fantiserat om att leva lantliv och driva café när vi blir farbror och tant, och dagarna på Solitude var sannerligen inspirerande.

Ända sedan jag var mycket liten har jag haft den fula ovanan att smaka på saker som ser spännande ut. Och som den grönsaksfantast jag är var Solitude rena rama smörgåsbordet. Trädet utanför vårt krypin hade frukter med ett tilltalande yttre och behaglig konsistens, vilket vägde upp för dess beska smak.

Utspritt på tre dagar åt jag fyra stycken sådana.

Efter frukt nummer fyra fick jag bitter smak i gommen, blev illamående och hade inte ork eller lust till någonting annat än att tjurigt sitta stilla och glo ut i tomma intet. Elisabeth gjorde ett tappert försök att muntra upp cykeltur.

 

Dock hann vi inte långt innan magen gjorde uppror och jag bestämde mig för att kasta upp det som fanns däri i hopp om att den skulle lugna sig. Kroppen kändes tung och svag, och jag kände mig löjlig för att jag var en sån vekling.

Det jag inte visste var att jag i den stunden svävade i gränslandet mellan liv och död.

Tillbaka på Solitude frågade jag husbonden (som förövrigt var en korpulent britt med ett ego så stort att han döpt om sig själv till Krishna) om frukten var farlig. Han stirrade på mig, plockade en frukt, höll den framför mina ögon och sa “Are you really sure that you mean this one? This is very poisonous, Karin. People use this for suicide”.

Aldrig någonsin har jag känt sådan rädsla för mitt eget liv.

Han kallade dit några män och kvinnor från lokalbefolkningen, som fick mig att dricka saltvatten och kräkas ännu mer. När magen var definitivt tom, fick jag göra chilitestet - och i och med att jag kände chilin brinna som eld i munnen försäkrade de mig om att jag mirakulöst klarat mig oskadd. De sa att det är oerhört smärtsamt att förgiftas till döds, och hur jag än kände efter hade jag faktiskt inte ont någonstans. Så jag antog att de visste vad de pratade om, och gick till sömns i godan ro. Tacksam att jag mådde bra.

Morgonen därpå började vi resan mot Trichy, som ligger i mitten av delstaten Tamil Nadu. Där skulle vi ta oss vidare till min kära vän och ständiga följeslagare Jana Siimes som faktiskt också befinner sig i Indien nu. Under bussresan spelades händelseförloppet från gårdagen upp om och om igen i mitt huvud, och jag började mer och mer inse att dedär människorna nog inte hade någon egentlig kunskap om giftets effekt. Det kändes overkligt att jag klarat mig undan ett dödligt gift med lite illamående.

Efter visst övervägande bestämde Elisabeth och jag oss för att dubbelkolla mitt hälsotillstånd på ett sjukhus i Trichy. I receptionen hade jag vissa kommunikationssvårigheter med mannen bakom disken, men vid uttalandet av orden “avvanii-vädhaah“, som är fruktens namn på tamil, utbröt tumult.

Någon grabbade tag i min arm, och jag fick omedelbart tala med en doktor. Hur många hade jag ätit? Hur längesen var det? För vart svar jag gav såg jag skräcken sprida sig i hans ansikte.

Jag blev lagd på en brits på akuten, fick en massa sprutor och blev kopplad till EKG och dropp. I sängen bredvid min låg en man med demolerat ansikte och skallskador. Hans tillstånd var utan tvekan livshotande. Varför låg jag bredvid honom? Jag hade ju bara tagit mig hit för att få friskförklaringen bekräftad. Jag mådde ju bra nu. Eller gjorde jag inte det?

Ovissheten gav mig panik.

Efter ett par timmar kom överläkare Mukundi och gav mig svar på alla frågor. Han var auktoritär, lugn och allmänt sympatisk. Precis så som doktorer ska vara.

Han berättade att det jag ätit var den gulblommiga sortens Oleander och att förtärande av den är det vanligaste sättet i Indien att ta sitt liv. Han berättade om hur han haft flera patienter som ätit frukten med intentionen att begå självmord, men sedan ångrat sig och beslutat sig för att söka vård. Då de kommit till sjukhuset hade de varit vid fullt medvetande, haft normal andning och inga smärtor, men innan han ens hunnit tala vid dem hade deras hjärta plötsligt slutat slå. Enbart ett fåtal hade klarat sig, då genom pacemakeroperation.

Det doktor Mukundis inte för sitt liv kunde begripa var varför jag hade ätit av frukten, för såvitt han förstod var den inte särskilt smaklig. Jag förklarade att jag kom från det skyddade lilla landet Sverige där ingenting är farligt på riktigt, och berättade om min fula ovana. Han skakade på huvudet, men trodde mig och sa att han skulle hjälpa mig att övertyga polisen. För inte nog med att jag var patient på akuten. Jag var på starka grunder misstänkt för självmordsförsök också.

I och med att jag hade onaturligt låg och oregelbunden hjärtrytm blev jag flyttad till intensiven för observation. Doktorn sa att det förmodligen var en tidsfråga innan jag var totalt återställd, eftersom jag fått behandling och de mest kritiska timmarna redan passerat. Men om mitt tillstånd förvärrades var han beredd att vilken sekund som helst sätta in en pacemaker.

Efter ett mindre allvarligt polisförhör, de var inte särskilt svårövertygade, var det dags att sova. Jag var tung i huvudet av medicineringen och somnade nästan med detsamma.

Morgonen därpå vaknade jag tidigt, och fick vänta länge innan jag visste något om hur det låg till med mig. Det var ett par väldigt obehagliga timmar. De få minuter jag verkligen lyckades slappna av, sjönk min puls så lågt att apparaten började blinka och tjuta. Min räddare i nöden, Doktor Mukundi, hade ordnat så att Elisabeth nu äntligen fick vara hos mig, och hon var ett fantastiskt stöd där hon vid mina fötter läste högt för mig ur en biografi om Marylin Monroes. Jag var så glad att hon var där.

Efter 22 timmar släpptes jag ut från sjukhuset. Hjärtrytmen var bra igen och jag skulle inte få några som helst bestående men. Doktorn berättade att han under sina 15 år i yrket aldrig mött någon som klarat sig så lindrigt. Jag hade haft EXTREMT tur.

Samma kväll kom vi till Kulunji Farm, ett ekojordbruk där Jana jobbar. Det var underbart att få krama om henne. Hennes blotta närvaro fick mig att känna mig tryggare och Elisabeth och jag fick älta händelseförloppet hur många gånger vi ville. Det senaste dygnet hade verkligen varit tufft för oss båda. Ingen av oss visste om vi skulle skratta eller gråta, för mitt i allt det traumatiska var det så komiskt typiskt mig att ens komma på tanken att smaka på något som jag faktiskt inte visste vad det var.

Så vi gjorde lite utav båda, och prydde sedan händer och fötter med henna. Det blev fint.

 

 

 

Efter en och en halv månad på The Good Samaritan Orphanage har vi nu påbörjat India Backbacker Tour. Det var sorligt att lämna allesammans man kommit att älska där borta och avskedet var ett gråtkalas.

Väl därifrån är ändå den starkaste känslan en känsla av lättnad och befrielse. Först nu inser vi vilken mental pärs det egentligen är som vi har gått igenom.

När Elisabeth och jag började planera vår resa var tanken att vi skulle stanna två månader på barnhemmet och uträtta lite småsysslor i den goda sakens namn. Efter det skulle vi på egen hand resa runt och se lite utav varje.

Kultiverande och intellektuellt utvecklande, och så lite välgörenhet på det. Det kunde ju bara bli hur bra som helst.

Vi kände emellertid att vi ville bidra med något mer till barnhemmet än bara vår blotta närvaro, och satte på varsitt håll igång med småprojekt för att samla in pengar. Vi sökte stipendier, berättade om projektet för vänner och bekanta, tog kontakt med tidningar och företag (och Markbladet nappade!) och hemma hos oss anordnades Musikcafé och Loppmarknad Gullbergsvägen 33.

Vårt mål var att få ihop 10 000 kronor.

Vi kom upp i 54 500.

I och med detta blev vår roll på barnhemmet ganska annorlunda från vad vi tänkt från början. Istället för att fungera som allmänna hjälpredor kom vår uppgift främst att kretsa kring biståndsarbetet. Vi har varit högst delaktiga i processen kring såväl planering, inköp och distribution. Samtidigt som det har varit underbart att se vilken stor skillnad pengar kan göra, har det också varit skrämmande att se vilken ofantlig makt det ligger i dem.

Under vårt arbete i Mission For the Rural People finansierade Swedish Friends…

…till förmån för The Good Samaritan Orphanage:

En minibuss (The Sumo)

Två månaders matranson för The Good Samaritan Orphanage (drygt 100 personer)

…till förmån för Vita Rosens Orphanage:

Ett halvårs förbrukning av hygienartiklar och skolmateriel samt kläder, sängkläder och madrasser för 15 personer.

….till förmån för översvämingsoffren:

Medicin och läkarvård för 500 personer

140 köksset (2 kokkärl, 2 tallrikar, 2 glas)

300 filtar

200 paket ris, linser, olja, lök och salt

500 lunchportioner, vatten inkluderat.

Men det är inte bara ett rent nöje att hjälpa till. Det är jobbigt att komma och bli prisad som om man vore en ängel direkt nedstigen från himlen och det är fruktansvärt att stå och dela ut mat till en desperat skrikande och knuffande hjord av människor.

Att sedan inse att de flesta kommer bli utan hur mycket man än ger, det är nästan det värsta av alltihop.

Hur vi skulle bete oss mot barnen var också ett bryderi. För samtidigt som vi bara ville ge var och en av dem all kärlek av denna värld, så ville vi inte att barnen skulle fästa sig för hårt vid oss. Vi skulle ju inte stanna för evigt.

Så när barnens tillgivenheten nått en gräns att flera av dem börjat kalla oss “mummy”, började vi fundera över ifall det kanske var klokast att resa tidigare. När sedan flera dagar i sträck bland flodvågsoffren ledde till ett mindre psykiskt sammanbrott från min sida, blev beslutet att flytta fram India Backpacker Tour definitivt.

Med nattåg tog vi oss till Chennai, och därefter med buss till Pondicherry. Det var en smidig och billig rutt. Dessutom hade vi trevliga medresenärer som såg till att t-shirtkragen var ordentligt uppdragen i halsen och bjöd oss på frukost. Mat är sannerligen ett utomordentligt sätt att förena människor.

Pondicherry är en vacker havsstad som är en före detta fransk koloni. Än idag märks här tydliga europeiska influenser, och man kan få sig en kopp kaffe som vare sig är skällt eller fördärvat av buffelmjölk och socker. Staden är välbesökt av turister, utan att för den sakens skulle formats till ett kommersiellt solarium, och vi kan vandra omkring utan att bli fokus för all uppmärksamhet. Dessutom råder här ett lugn som vi inte sett maken till tidigare på indisk mark. Det finns t.o.m. skyltar om att man inte skulle tuta i trafiken. Visserligen gör folk det ändå, men tanken är ju god.

Miljöombytet var verkligen välkommet nu. Det är skönt att få reda oss själva, och det är spännande att upptäcka ett helt annat Indien än det vi levde i ute på vischan.

Vi är lyckliga över det fantastiska äventyr vi fick uppleva i Vellatur, vi är lyckliga över att vi har hela en och halv månads resande framför oss och vi är lyckliga över våra renrakade armhålor.

Vi har det för bra ändå.

 

 

Äntligen har vi lyckats bli vänner med de två unga mystiska karlarna Pianomannen och Motorcykelmannen. Eftersom de arbetar här på barnhemmet har vi dagligen avnjutit åsynen av dem, men fram till denna vecka har de legat benen på ryggen och flytt fältet av blott vittring av vår närvaro.
Eller, ja, det har i alla fall känts så.
Fast det har sina naturliga orsaker.
Här är relationen mellan män och kvinnor väldigt annorlunda från den i Sverige.

Från det att pojkar uppnår myndighetsålder 18 år och flickor debuterar på menstruationsbanan är det enligt indisk tradition opassande att inleda samtal med någon ogift vuxen av motsatt kön. Detta gäller ända fram till den dagen du själv placeras i ett lämpligt äktenskap. Här ses förälskelse som fult och vilseledande och valet av livskamrat gör föräldrarna.

Så vitt vi förstått det som tycker ändå de flesta att detta är ett bra system. Som ung i Indien spenderar du ingen fritid utanför familjen, vilket gör att föräldrarna är väl inbegripna i ditt kontaktnät och har gott underlag för att hitta en good match. Och döma av de äkta makar vi lärt känna, så är detta ett lyckat koncept. Här är det inte tal om skilsmässa (förutsatt att det inte finns rent brottsliga grunder) och det tror jag gör att man arbetar hårdare för att få en god relation. Sedan har folket här en allmänt mer förnöjdsam livsinställning.

Den omöjliga strävan efter perfektion som genomsyrar det västerländska samhället känns nu rent löjlig efter en och en halv månad i hard-core Indien.

Konsekvensen för att falla för förälskelsens lockelser är att bli utstött från släkt och vänner. Detta gör att varje förståndig indier försöker lägga band på oönskade emotionella störningar. Dessutom har samhället vidtagit behjälpliga åtgärder beträffande kvinnors klädnad för att inte väcka begär. Anklar, axlar, nyckelbenen och allt däremellan (förutom sidfläsket) ska skylas. Med våra mått mätt följs detta in absurdum.

Människorna här är oerhört måna om vår bekvämlighet, men den har inte skuggan av en chans att mäta sig mot vikten av ett anständigt uppträdande. Ett visande exempel är den dagen då snickarna kom för att sätta upp fönster på vårt rum. Då spelade det ingen roll att Elisabeth, med hög feber, var iklädd en heltäckande, figurdödande historia och höll på att förgås av värmeslag.

Kommer främmande män på besök ska en sängliggande kvinnas kropp vara under täcket.

Förutom att täcka sexuellt laddade kroppsdelar, ska också en proper outfit täcka de kvinnliga “hemligheterna”; underkläderna. När mitt eller elisabeths bh-band någon gång varit synligt har flickorna här på barnhemmet genast gjort oss uppmärksamma på detta (“Your secret, sister! Boys are here!”).

Tvättningen sker vid flicktoaletten, där hemligheterna är skyddade från mansfolkets suktande blickar. Men för säkerhets skull, utifall att någon av någon outgrundlig anledning skulle råka få sig en skymt, ska den del av trosan som man bär mot skrevet hängas inåt väggen. Mycket viktigt.

Strikt dresskod och skrämselpropaganda visar sig ofta dock inte vara tillräckligt för att mota förälskelsens väldeliga kraft. Men en son eller dotters äktande av ett opassligt parti är en skam så stor att enda sättet att göra sig kvitt den, är döden.

Här om veckan gjorde vi och familjen Ratnam en utflykt till havet. Elisabeth, göteborgska som hon är, njöt särskilt av att känna havsbrisen. Den höga trivselfaktorn till trots blev det ett tidigt uppbrott.

Efter klockan sex var stranden nämligen allmänt känd arena för självmordsbenägna älskare och fäder med besudlat rykte.

Med tanke på den hysteri som råder kring vikten av att inte sända ut signaler som ens med en rejäl dos pervers fantasi kan tolkas som sexuell anspelning, har vi full förståelse för Pianomannen och Motorcykelmannens tillknäppthet.

Men då pastorn utfärdade en förordning om att jag skulle lära dem köra bil hade de plötsligt en legitim orsak att prata med både mig och Elisabeth (som åkte snålskjuts på mina körkunskaper för att få tillfälle att närma sig de unga männen).

Och nu är isen bruten.

De senaste dagarna har de t.o.m. hållit oss sällskap vid lektioner och middagar. Elisabeth har satt span på den macho Motorcykelmannen, men själv föredrar jag konstnärssjälar.

För inte nog med att han är stilig. Han är rolig, intelligent och musikalisk också. Hade jag inte redan funnit mig en alla tiders fästman, så hade han varit en potentiell far åt mina barn. Alla vet ju att blandraser är de vackraste.

Vi har fortsatt med distribuering av filtar, kokkärl och mat i byarna samt givit över 500 människor möjlighet till läkarvård. Det känns fantastiskt att kunna hjälpa, samtidigt som det är fruktansvärt att möta eländet på så nära håll.

Alla intryck från misären har denna vecka haft jobbigt stor inverkan på känslolivet, och hemlängtan har smugit sig på. Då har tramsandet kring pojkarna varit en välkommen stämningshöjare.

Därför är de veckans babes.

*Rättelse från förra veckans artikel High Life: På sina ställen steg vattennivån under översvämningen här i Gunturdistriktet med hela 10 meter. Inte 5, som jag skrev.

har vi lyckats bli vänner med de två unga mystiska karlarna Pianomannen och Motorcykelmannen. Eftersom de arbetar här på barnhemmet har vi dagligen avnjutit åsynen av dem, men fram till denna vecka har de legat benen på ryggen och flytt fältet av blott vittring av vår närvaro.
Eller, ja, det har i alla fall känts så.
Fast det har sina naturliga orsaker.
Här är relationen mellan män och kvinnor väldigt annorlunda från den i Sverige.

Från det att pojkar uppnår myndighetsålder 18 år och flickor debuterar på menstruationsbanan är det enligt indisk tradition opassande att inleda samtal med någon ogift vuxen av motsatt kön. Detta gäller ända fram till den dagen du själv placeras i ett lämpligt äktenskap. Här ses förälskelse som fult och vilseledande och valet av livskamrat gör föräldrarna.