indiatour

Auroville, en plats strax norr om Pondicherry är byggt på “The Mother’s” vision om det idealiska samhället; Ett ingenmansland där markens tillgångar fördelas jämlikt. Vår vistelse där var en vecka i harmoni med naturen och möten med många härliga och öppna människor.

Ändå var det här mitt livs hittills mest traumatiska upplevelse skulle komma att utspelas. Jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin kommer att uppleva något liknande.

Att komma till Auroville var som att hitta ett andrum i det indiska kaoset. Under de första dagarna ägnade Elisabeth och jag oss mest åt att njuta av stillheten samt försöka få lite grepp om vad den spirituella livsstilen egentligen innebar. Vi mediterade till allsång av “The Mother´s” mantra i månskenet, beträdde samhällets själ; den enorma guldbetäckta byggnaden Matrimandir och bad folk vi mötte delge oss sin syn på livet. Här bodde människor av 45 olika nationaliteter, och även om själva konceptet i våra öron lät en aning flummigt var organisationen anmärkningsvärt god.

 

Många aurovillianer erbjuder volontärjobb till gäster, och vi utnyttjade den möjligheten på den ekologiska gården Solitude. Här bodde vi billigt i en mysig trädkoja och fick mat från gårdens ekologiska restaurang. Min kära fästman och jag har fantiserat om att leva lantliv och driva café när vi blir farbror och tant, och dagarna på Solitude var sannerligen inspirerande.

Ända sedan jag var mycket liten har jag haft den fula ovanan att smaka på saker som ser spännande ut. Och som den grönsaksfantast jag är var Solitude rena rama smörgåsbordet. Trädet utanför vårt krypin hade frukter med ett tilltalande yttre och behaglig konsistens, vilket vägde upp för dess beska smak.

Utspritt på tre dagar åt jag fyra stycken sådana.

Efter frukt nummer fyra fick jag bitter smak i gommen, blev illamående och hade inte ork eller lust till någonting annat än att tjurigt sitta stilla och glo ut i tomma intet. Elisabeth gjorde ett tappert försök att muntra upp cykeltur.

 

Dock hann vi inte långt innan magen gjorde uppror och jag bestämde mig för att kasta upp det som fanns däri i hopp om att den skulle lugna sig. Kroppen kändes tung och svag, och jag kände mig löjlig för att jag var en sån vekling.

Det jag inte visste var att jag i den stunden svävade i gränslandet mellan liv och död.

Tillbaka på Solitude frågade jag husbonden (som förövrigt var en korpulent britt med ett ego så stort att han döpt om sig själv till Krishna) om frukten var farlig. Han stirrade på mig, plockade en frukt, höll den framför mina ögon och sa “Are you really sure that you mean this one? This is very poisonous, Karin. People use this for suicide”.

Aldrig någonsin har jag känt sådan rädsla för mitt eget liv.

Han kallade dit några män och kvinnor från lokalbefolkningen, som fick mig att dricka saltvatten och kräkas ännu mer. När magen var definitivt tom, fick jag göra chilitestet - och i och med att jag kände chilin brinna som eld i munnen försäkrade de mig om att jag mirakulöst klarat mig oskadd. De sa att det är oerhört smärtsamt att förgiftas till döds, och hur jag än kände efter hade jag faktiskt inte ont någonstans. Så jag antog att de visste vad de pratade om, och gick till sömns i godan ro. Tacksam att jag mådde bra.

Morgonen därpå började vi resan mot Trichy, som ligger i mitten av delstaten Tamil Nadu. Där skulle vi ta oss vidare till min kära vän och ständiga följeslagare Jana Siimes som faktiskt också befinner sig i Indien nu. Under bussresan spelades händelseförloppet från gårdagen upp om och om igen i mitt huvud, och jag började mer och mer inse att dedär människorna nog inte hade någon egentlig kunskap om giftets effekt. Det kändes overkligt att jag klarat mig undan ett dödligt gift med lite illamående.

Efter visst övervägande bestämde Elisabeth och jag oss för att dubbelkolla mitt hälsotillstånd på ett sjukhus i Trichy. I receptionen hade jag vissa kommunikationssvårigheter med mannen bakom disken, men vid uttalandet av orden “avvanii-vädhaah“, som är fruktens namn på tamil, utbröt tumult.

Någon grabbade tag i min arm, och jag fick omedelbart tala med en doktor. Hur många hade jag ätit? Hur längesen var det? För vart svar jag gav såg jag skräcken sprida sig i hans ansikte.

Jag blev lagd på en brits på akuten, fick en massa sprutor och blev kopplad till EKG och dropp. I sängen bredvid min låg en man med demolerat ansikte och skallskador. Hans tillstånd var utan tvekan livshotande. Varför låg jag bredvid honom? Jag hade ju bara tagit mig hit för att få friskförklaringen bekräftad. Jag mådde ju bra nu. Eller gjorde jag inte det?

Ovissheten gav mig panik.

Efter ett par timmar kom överläkare Mukundi och gav mig svar på alla frågor. Han var auktoritär, lugn och allmänt sympatisk. Precis så som doktorer ska vara.

Han berättade att det jag ätit var den gulblommiga sortens Oleander och att förtärande av den är det vanligaste sättet i Indien att ta sitt liv. Han berättade om hur han haft flera patienter som ätit frukten med intentionen att begå självmord, men sedan ångrat sig och beslutat sig för att söka vård. Då de kommit till sjukhuset hade de varit vid fullt medvetande, haft normal andning och inga smärtor, men innan han ens hunnit tala vid dem hade deras hjärta plötsligt slutat slå. Enbart ett fåtal hade klarat sig, då genom pacemakeroperation.

Det doktor Mukundis inte för sitt liv kunde begripa var varför jag hade ätit av frukten, för såvitt han förstod var den inte särskilt smaklig. Jag förklarade att jag kom från det skyddade lilla landet Sverige där ingenting är farligt på riktigt, och berättade om min fula ovana. Han skakade på huvudet, men trodde mig och sa att han skulle hjälpa mig att övertyga polisen. För inte nog med att jag var patient på akuten. Jag var på starka grunder misstänkt för självmordsförsök också.

I och med att jag hade onaturligt låg och oregelbunden hjärtrytm blev jag flyttad till intensiven för observation. Doktorn sa att det förmodligen var en tidsfråga innan jag var totalt återställd, eftersom jag fått behandling och de mest kritiska timmarna redan passerat. Men om mitt tillstånd förvärrades var han beredd att vilken sekund som helst sätta in en pacemaker.

Efter ett mindre allvarligt polisförhör, de var inte särskilt svårövertygade, var det dags att sova. Jag var tung i huvudet av medicineringen och somnade nästan med detsamma.

Morgonen därpå vaknade jag tidigt, och fick vänta länge innan jag visste något om hur det låg till med mig. Det var ett par väldigt obehagliga timmar. De få minuter jag verkligen lyckades slappna av, sjönk min puls så lågt att apparaten började blinka och tjuta. Min räddare i nöden, Doktor Mukundi, hade ordnat så att Elisabeth nu äntligen fick vara hos mig, och hon var ett fantastiskt stöd där hon vid mina fötter läste högt för mig ur en biografi om Marylin Monroes. Jag var så glad att hon var där.

Efter 22 timmar släpptes jag ut från sjukhuset. Hjärtrytmen var bra igen och jag skulle inte få några som helst bestående men. Doktorn berättade att han under sina 15 år i yrket aldrig mött någon som klarat sig så lindrigt. Jag hade haft EXTREMT tur.

Samma kväll kom vi till Kulunji Farm, ett ekojordbruk där Jana jobbar. Det var underbart att få krama om henne. Hennes blotta närvaro fick mig att känna mig tryggare och Elisabeth och jag fick älta händelseförloppet hur många gånger vi ville. Det senaste dygnet hade verkligen varit tufft för oss båda. Ingen av oss visste om vi skulle skratta eller gråta, för mitt i allt det traumatiska var det så komiskt typiskt mig att ens komma på tanken att smaka på något som jag faktiskt inte visste vad det var.

Så vi gjorde lite utav båda, och prydde sedan händer och fötter med henna. Det blev fint.