Tata!
Och sa kommer vi verkligen att sakna Antis tafsande i hullet.
Var alldeles underbara chauffor som alltid har nara till skratt. Han fick en fin avskedsgava fran oss. Om det ar svart att urskilja pa bilden vad det ar sa kan ajg beratta att det ar en tjusig fisk.
Smakillarna drommer om att bli mustashprydda och darmed fa kora den haftiga motorcykeln.
"Urgent marriage for you!"
Igår distribuerade vi kokkärl till en hundratal och var ståtliga i våra blingbling-saris. Båda delar var mycket uppskattat, och vi var nästan lika tjusiga som indiskorna. 
Dock verkade inte dendär skräddaren, trots att jag på ett sätt som är omöjligt att misstolka, förklarade för henne att jag inte är särskilt bystbenägen, inte riktigt varit med på de noterna när hon skulle sy min blouse. För den var på tok för stor.
Alla lägrets indiska kvinnor hade vansinnigt roligt åt min bystlöshet, men var hjälpsamma med råd för hur vi skulle råda bot på den. Här är nämnligen kurvor grejen med stort G.
Ett hett tips var att jag skulle gifta mig, vilke visst skulle stimulera tillväxten. Ett annat var att stoppa upp mig med guavafrukter.
Giftemål lät ju förvisso trevligt, men kanske inget att ställa till med direkt på stubben, och guvafrukterna gav onte den mest smickrande figuren.
Men, som den kreativa varelse jag är, så hittade jag en egen variant - och voilá: med 3 bikiniöverdelar, 2 sockar, ett par trosor och en liten påse så var succén ett faktum. Alla glada och nöjda. 
Sista gången Söndagsskolefröken
I och med att mässande på ett främmande språk ackopanjerat av sitarrsound från den brusande synten, agera apa i bur, och hallelelujah inte är vår vanliga melodi så är det ingenting vi sörjer nämnvärt.
Men barnen är ju för fina ändå. Idag ska de få sjunga When The Saints.
För att citera min fröken Wareborn: "Nog att vi är Pastorns änglar, men han hade nog helst sett att vi var lite mer gudsfruktiga"
Allting är så konstigt här, men vi gillar det
Idag har vi bjudit barnhemmet på svensk mat. Närmare bestämt ett hederligt svenskt rotmos. Fast särskilt hederligt var det nog inte egentligen. Vi lyckades iallafall hitta potatis, morötter och lök på marknaden som vi delikat tillagade över öppen eld. Karin tog rollen som husmor och gjorde ett fantastiskt jobb. Till slut efter ett fasligt kämpande med salt och peppar smakade det svenskt! Med extra salt lyckades vi till och med dölja smaken av palmolja och sucéen var ett faktum. Eller ja, några tyckte iallafall om det. 
Men som de lustiga indier de är så blev vårt fantastiska rotmos bara tillbehör, alltså en Curry till ris. En indier kan ju knappast tänka sig en måltid utan denna livsnödvändiga råvara! nio tiondelar av tallriken var därför fylld med ris, men på den där lillalilla sista tiondelen fick vårt utsökta rotmos plats. Så jättesvenskt blev det som ni förstår inte men barnen fick iallafall en liten variation från de evinnerliga chili-currysarna. Uppskattat var det iallafall.
Efter middagen förstördes vår hörsel av ett fasligt smällande. Idag och imorgon pågår nämligen en hinduisk festival här i Indien. Plötsligt var alla barn utrustade med tomtebloss och fyrverkerier i händerna som de lyckligt sprang runt och tuttade eld på. Ni kan säkert tänka er kaoset när 80 små pyromaner springer omkring på en yta av ungefär 50 kvadratmeter men lyckligtvis fick alla behålla både armar och ben i behåll även om olyckan såg ut att vara framme både en och två gånger. Pastorn berättade dock i förbifarten att det bara idag dött 50 personer i Andhra Pradesh på grund av fyrverkeri-olyckor och så särskilt konstigt var det inte med det. 
Imorgon är det söndag och då ska Karin och jag ta på oss våra nya fina sarisar. Det blir roligt
Artikel 5: High Life
Om och om igen förundras vi över vidden av Indiens ytterligheter. Den extrema trosuppfattningen, de extrema samhällsklyftorna, den extremt kitschiga inredningen och det extrema klimatet. Inom loppet av två dygn steg vattennivån här i Gunturdistriket med upp till fem meter. Och det var många turer fram och tillbaka innan faran var över för vår del.
På söndag kväll meddelade polisen med megafon från sina auto-rikshor (det man i Thailand kallar tuck-tuck) att Vellatur skulle evakueras i och med att det fanns risk att sandvallen som skyddar byn skulle brista. Pastorn och Suneetha var emellertid fast beslutna att stanna; Vilket av alla de redan överbelastade flyktinglägren skulle kunna ta emot en trupp på över hundra personer och tjugo bufflar?
Dessutom dementerade Pastorn starkt rasrisksuppgifterna. Staten hade vidtagit åtgärder för att förstärka vallen, och under dagens studiebesök där hade vi ju själva kunnat se att männen gjorde ett utomordentligt arbete. Den där vallen var alla gånger vattentät.
Mycket riktigt. Dagen efter avblåstes evakueringen. Vallen var supersäker, och regnet hade äntligen upphört. Praise the Lord, utbröt Pastorn, och alla slappnade av.
När jag morgonen därpå, yrvaken och dan, makade mig ur sängen möttes jag av en märklig syn. På gården rådde febril aktivitet. Barnen sprang upp med alla sina tillhörigheter på taket ('Water is coming, Sister!'), männen och de större pojkarna skördade hö och kvinnorna tömde hyllorna i huset. Många hade samlats runt TV:n, där Breaking News visade bilder på precis den plats där vi stått dagen innan.
För precis där hade den supersäkra vallen kluvits mitt itu av det höga trycket.
Vattnet skulle vara här innan kvällen, förutsatt att inte Jesus grep in och räddade The Good Samaritan Orphanage, vilket trots nya prognoser om mer regn var det troligaste scenariot enligt Pastorn.
Elisabeth meddelade svenska ambassaden om vår position medan jag flyttade alla våra saker till taket samt underrättade nära och kära med lagom mycket fakta om läget. Sedan satte jag mig i godan ro och tog itu med vår smutstvätt. Förmodligen skulle vi sakna tillgång på rent vatten ett tag framöver, så det var bäst att passa på.
Som det barn jag är, var jag utom mig av upphetsning av att vara mitt uppe i händelsernas centrum. Också Elisabeth uppskattade spänningsfaktorn och det oerhört komiska i situationen, även om hennes 39,6 i feber dämpade entusiasmen.
Kanske kan det tyckas både märkligt och dumdristigt att jag i tumulet inte upplevde någon som helst ängslan för mitt eget liv. Förvisso ligger bristen på respekt inför stundens allvar i min person, men det handlade nog också om, som min kloka storebror uttryckte det, att man lätt vaggas in i det indiska lugnet. Där misär är en naturlig och oundviklig del av vardagen har människorna ett helt annat förhållningssätt till liv och död. Folk här har en förtröstan på högre makter som är väldigt annorlunda från vad vi idiotrationella svenskar är vana vid. De hyser inte alls samma rädsla inför det som komma skall, för Jesus, Krishna eller Allah har en plan för ditt liv, så ske deras vilja.
Samtidigt som vår dag förflöt tämligen odramatiskt täcktes byarna en efter en i flera vädersträck med vatten. Då det inte var strömavbrott, vilket uppstår minst en handfull gånger per dag, dånade nyheter från TV:n om mer regn och fler döda. Visst var folk rädda, men det var inte i närheten av den hysteri som skulle varit i Sverige. Det var med tillsynes likgiltighet som människorna gick och inväntade översvämningens ankomst.
Allting här är så annorlunda.
Vid skymningen kom det återigen nya rön från media. Regnet hade upphört, och de som inte drabbats hittills kunde känna sig säkra. Så helt torr förblev vår gård, Praise The Lord (som Pastorn åtskilliga gånger under kvällens lopp utryckte det), och trots besvikelsen att bli snuvade på äventyret som översvämningsoffer var vi väldigt glada för barnhemmets skull.
När vi nu inte behöver hjälpa oss själva, kan vi istället hjälpa andra.
Pastorn och Pastorskan har organiserat hjälpsändningar efter översvämningars framfart förut, så vi följer deras redan beprövade koncept. Vi har införskaffat kokkärl, filtar, mediciner, vattenpaket, ris, linser och lök, och började distribueringen igår.
Vi lassade The Sumo med så många mat- och vattenpaket som vi orkade bära, och begav oss ungefär 1 timma efter beräknad avfärd. Efter resa först med bil, sedan båt och sist till fots/vadande, var vi framme i Pastorns hemby.
Det var förfärligt att möta förödelsen. I luften hängde en stank av rutten fisk, de förut grönskande fälten hade antagit ett spöklandskaps skepnad och vi såg döda bufflar med mulen i gyttjan och klövarna i vädret.
Flera av människorna vi träffade hade inte ätit något på flera dagar och många hade blivit sjuka till följd av det förorenade dricksvattnet. Hur lång tid det tar innan brunnarna är tjänliga igen är svårt att säga.
I Sverige hade alla fått hjälp, men här är nöden är så stor att det är omöjligt. Världen är allt bra orättvis ändå.
Artikel 4: Vita Rosens Orphanage
Efter bröllopet stannade vi ytterligare en halv vecka i Suneethas hemstad Pithapuram innan vi begav oss tillbaka till barnhemmet i Vellatur. Med oss hade vi varsin sari som vi fått i gåva av Suneetas mor, en påse av Phitapurams delikata apelsiner och framför allt ett hjärta fyllt av känslor. Det var glädje i vetskapen att vi snart skulle återse barnen och det var det sorg över att lämna Suneethas familj som vi kommit mycket nära.
Men framför allt var det spänning och förväntan inför det projekt vi hade dragit igång föregående dag.
För den 28 september 2009 gick nämligen startskottet för Vita Rosens Orphanage. 
Yesudasu Dadala, Suneethas far, är född och uppvuxen i Phitapuram, ett område med många barn som lever på gatan. Ända sedan början av sin tid som lärarstudent har han haft drömmen om att ge dessa en dräglig tillvaro genom att starta ett barnhem. Hela sitt liv har han kämpat för människor lika värde, viket inte alls är någon självklarhet här där idén om kastsystemet lever kvar i allra högsta dag, särskilt på landsbygden. Han tycker att alla är värda en chans och för sin fantastiska engagemang och förmåga att motivera sina elever har han fått utmärkelsen Andhra Pradeshs bästa lärare (Andhra Pradesh är en delstat i Indien med 83 miljoner invånare).
Yesudasu gifte sig ung med Florence Nightingale, som delade hans vision om att hjälpa barn i behov av stöd. Nu är de pensionärer, deras barn är vuxna och drivkraften att hjälpa behövande har blivit en gemensam nämnare för hela familjen. 
Suneetha grundade tillsammans med Pastor Ratnam the Good Samaritan Orphanage under parollen “Mission For The Rural People” i sitt hem för 8 år sedan.
Nu vill hennes pensionerade föräldrar tillsammans med de tre av sina barn som bor i föräldrahemmet med sina nya familjer, göra detsamma.
Huvudansvariga för det hela skulle bli Yesudasu, Florence Nightingale och yngsta dottern Esther som är en 24 år gammal och färdigutbildad lärare i naturvetenskap. Esther har ett enormt stort hjärta och är beredd att ta det fulla ansvaret för verksamheten när föräldrarnas ork tryter på ålderns höst.
När Elisabeth och jag fick höra om detta förstod vi att vi kunde bli den sista biten i pusslet som skulle göra drömmen till verklighet. Och tillsammans med Yesudasu, Florence Nightingale, Esther och paret Ratnam, som har erfarenhet i branschen, lade vi upp en plan. Vi har nu tagit första steget i den planen genom att inhandla ett startpaket för Vita Rosens Orphanage bestående av bl.a. madrasser, sängkläder, tyg till skoluniformer, mediciner och hygienartiklar (tack igen alla bidragsgivare!). 
Det enda som nu saknas för att dra igång karusellen är faddrar till barnen.
Här kommer du in i bilden.
För varje fadder tar de in ett barn. Detta betyder att för var och en som blir fadder, så är det ett barn som slipper att sluta sina dagar som en av alla de utmärglade suputer som vi sett gräva i soptunnor eller tigga pengar - vilket i nuläget förmodligen är den framtid de går till mötes. För i Indien existerar inget socialt skyddsnät. Barnen på gatan får ingen utbildning, och i de undantagsfall då någon vuxen förbarmar sig över dem är det troligast en fråga om ligamedlemmar som satt tiggande i system och vill att de ska se så eländiga ut som möjligt. För eländighet är medlidande, och medlidande är pengar.
En fadder ger ett av dessa barn möjlighet till ett drägligt liv. Kostnaden är 20 dollar i månaden, vilket motsvarar den ringa summan 139,25 svenska kronor. Den täcker utgiften på förnödenheter såsom mat och medicin.
Om du är intresserad av att veta mer, så har Elisabeth sammanställt ett informationsbrev där det mer detaljerat förklaras hur allt kommer att gå till rent praktiskt. Detta skickar jag gärna ut på begäran, och du når mig via min mail [email protected]
Här på barnhemmet i Vellatur är läget en smula kaotiskt. Imorgon kommer 27 av grannbyarna att ligga under vatten, och med lite oflyt också vi. Inom den närmaste timmen kommer vi packa våra väskor, så att vi omedelbart kan fly upp på taket om vattenmassorna börjar strömma in.
Men förmodligen håller sandvallarna vid stadens utkant, och då är det ingen fara. Flera familjer har idag vallfärdat hit med så mycket som de orkat bära. Eftersom hyddor av lera och palmbad och åkermarkens grödor tål inte att ligga vattentäckta i veckor, så är detta nu det enda de äger. De enda som är riktigt glada i lägret är de små barnen, vars glädjekälla aldrig tycks sina. Och så bufflarna som fått nya buffelvänner.
Det går med andra ord mot hårda tider för folket i området, och också för människorna här på barnhemmet. Priset på mat kommer öka samtidigt som det blir fler munnar att mätta.
Inte anade vi när vi i onsdags åkte iväg och inhandlade en månadsförbrukning spannmål, hur enormt avgörande det var att vi gjorde det då, och inte veckan därpå.
Artikel 3: Bil och Bröllop
Tack vare många människors generositet kom jag och Elisabeth hit med en gedigen pengasumma att spendera i sådant som gynnade barnhemmets regi. I samtal med Pastor Ratnam och Suneetha framgick det att en bil, det var de verkligen i behov av. Varje sjukhusbesök, vilket är sådant som inte hör till ovanligheterna då sjukdomar sprids fort och ett par av barnen har aids, svider taxiutgiften hårt i kassan, och ovädersdagar tvingas barnen stanna hemma från skolan. En bil skulle vara en investering för framtiden och något som underlättade vardagliga bestyr såväl som öppnade för nya möjligheter. Som den miljövän jag är, kände jag mig spontant negativ till att lägga pengarna på just en bil, även om jag förstod behovet. Emellertid övertalade mig Elisabeth, den kloka kvinnan, och vi bestämde oss för köpa idén.
Efter tre dagars intensivt sökande efter ett bättre begagnat objekt, så rullade The Sumo in på gården. Det bröt ut ett fullständigt glädjekaos. Barnen tjöt och kastade sig över den, alla skulle provsitta sätena.
Dagen därpå for vi till den heliga floden Krishna för att bada. Barnen var som i extas. Efter två köromgångar med den lilla bussen, som med svenska mått tar max 11 passagerare, återstod bara en handfull barn, jag, Elisabeth och Pastor Ratnam av de en bit över 65 pers som skulle med. Jag hoppade in i baksätet, men blev snabbt omplacerad till förarsätet. Pastorn hade vid ett tillfälle frågat mig om jag kunde köra, och jag, som kanske inte har blygsamhet som mitt starkaste personlighetsdrag, sa väl i princip “visst kan jag det, även om jag ännu inte tagit något körkort“. Efter en stunds problem med växlingen (“jaha, just det ja, kopplingen är den längst åt vänster”), förde jag minibussen lugnt och säkert fram i vänstertrafiken mellan bufflar, rikshor och fruktförsäljare den dryga halvmilen till sjön.
I och med att jag inte sett en enda kvinnlig chaufför under vistelsen här, så var det inte det med en riktigt god känsla av girlpower. Jag kände som att jag visade hela det patriarkatiska Asien att kvinnor kan minsann.
Som ni förstår var den känslan betydligt mer verklig än verkligheten, men förnuftet hann aldrig ifatt innan det var dags för nästa endorfinkick - badet! Tre timmar i sträck lekte vi sjöodjur, dansade och sjöng i det ljumma vattnet. Det var underbart.
Det var alltså med the Sumo vi färdades till Suneethas föräldrahem (vilket förövrigt tog närmare 10 timmar). Här har vi dels lärt känna hennes varmhjärtade och humoristiska släkt, men också nya sidor av Pastorn och Pastorskan själva. Det är alltid spännande att se folk man känner i nya sammanhang.
Efter en halv veckas förberedelseceremonier i alla olika former (bl.a. att insmetande av brudgummen med diverse örter samt vattenkrig) var det idag dags för den stora dagen. Som jag redan givit vissa hintar om, så saknar tid betydelse här, och det var ingen mer än vi som noterade att vigseln startade en timme efter utsatt tid. Som de exotiska uppenbarelser vi är, fick vi inför en tusentalspublik V.I.P plats på podiet bredvid brudparet och alla auktoritära gamla pastorer som det visade sig skulle framföra varsin evighetslångt väckelsepredikan. Själva framförde vi ett kort tal med betoning på ömsesidig respekt, samt tre sånger. Det sistnämnda kan hända ha varit det sämsta musikaliska ingripande någon utav oss någonsin gjort. Igår föll nämligen fiolen offer för min fysiska tafflighet, så den ljuva klangen är nu bytt mot ett missbelåtet gnällande, en av gitarrsträngarna sprack precis innan vi skulle upp på scenen, och tillråga på allt så spelade jag på en kraftigt ostämd blockflöjt i plast.
Inte för att detta gjorde någonting. Nej, här är vi gudabenådade talanger och skönheter vad vi än tar oss för och hur vi än ser ut. Vi får en sådan enorm uppmärksamhet att vi ofta inte riktigt vet vart vi ska bli av. De flesta här har aldrig sett en vit människa annat än på bild, och stannar vi upp en stund är vi snart centrum för en folksamling. Unga män vill veta vårt namn och kvinnor kommer med sina bebisar för att vi ska röra vid dem.
För dem är vi någon sorts övermänniskor.
Det hela känns absurt.
En vit person med dåligt självförtroende rekommenderas varmt köpa sig en one-way-ticket to India.
Artikel 2: En helt ny värld
Därefter var det dags för vår första riktiga indiska måltid, vilket var en kulturkrock i sig. För det första, så äter man här med “the big spoon” (höger hand), för det andra är det betydligt mer välkryddat än vad våra smaklökar och läppar är vana vid och för det tredje så blir man under hela måltiden uppassad av minst två flickor som hela tiden frågar “More rice, Sister? More curry*, Sister? More water, Sister?” (Sister Elisabeth, Sister Karin, Sister Suneetha o.s.v. , det är så man kallar varandra här.)
Denna extrema service gäller vad vi än tar oss för. De vill tvätta våra kläder, bädda vår säng och städa vårt rum. I början kändes det oerhört märkligt att bli behandlad som en prinsessa, men allteftersom har vi insett att människor här verkligen känner äkta glädje i att tjäna. Och det verkligt fina med detta är att det märks också på sättet barnen behandlar varandra. Här är det t.ex. en hedersuppgift att vara måltidens vattenservitör, och såvitt vi kan förstå så är det ingen som är utanför.
Vi förundras över att 70 barn med endast två vuxna som sin trygghets punkt, alla med ett långt från bekymmerslöst förflutet, kan vara så genuint fina och osjälviska människor.
Barnen tvättar sig dagligen med både tvål och vatten, och varje lördag tvättar de håret med schampo. Flickorna har fantastiskt långt, starkt och vackert hår - om än så välbebott av löss. Dock tycks de inte lida av det, och tur är det när det är närmast omöjligt att komma till rätta med den problematiken då de sover 40 stycken i familjens allrum på 30 m2. Pojkarna har en egen sovsal, men när detta blir verklighet även för flickorna är än så länge oklart. Det beror, som alla stora projekt här på när de hittat en bidragsgivare.
Varje morgon hjälper jag och Elisabeth de mindre barnen med läxläsning, och varje kväll håller vi en engelsklektion. Dels så lär vi dem lite grammatik, sedan arbetar vi en stund utifrån de läroböcker vi hade med oss, och så leker vi en lek och har en sångstund. De älskar verkligen sång och dans. Vi har hittills lärt dem två hallelujasånger med rörelser till som vi lärde oss under vår konfirmation (Give me food on my plate och Prince of Peace för de som är insatta i den kristna musikvärlden).Dessa ska de framföra i kyrkan nu på söndag.
Idag, sex dagar efter vår ankomst, har Elisabeth, stackarn, stött på den beryktade Indien-diarrén. Men efter 6 timmar av kontinuerligt toalettbesökande, och sedan fyra timmars sömn och förtärande av diverse tabletter från vårt och Suneethas (pastorns fru) apotek, så börjar det sakteliga vända. Något annat som vi båda lider ganska illa av, även om detta låter löjligt, är att vi känner oss vansinnigt fula. Värmen gör att händer, fötter och kinder sväller upp - och vi känner oss som två tjockisar. Hettan (35-40 grader i skuggan), med den naturliga följden kopiösa svettmängder höjer inte direkt fräschhetsfaktorn. Och oavsett hur mycket man än tvättar sig, så känns kroppen alltid smutsig p.g.a. att det vatten som vi hämtar i brunnen inte är lika kliniskt rent som vi bortskämda svenskar är vana vid.
Med undantag från detta, och de förbannade myggen, så mår vi fantastiskt bra. Dessutom är hulligt och mulligt på modet här. Alla gifta kvinnor här bär sari med en blus som täcker axlar och byst, men som lämnar sidfläsket fritt för allmänt beskådande - och desto fler veck, desto läckrare figur. Som Acca (en av de fyra kvinnorna som kommer hit och bl.a. hjälper till i köket) sa till mig idag när vi satt och skar aubergine till kvällscurryn; “If you fat - you vey very beautiful!”
Nästa vecka ska Suneethas bror gifta sig, och vi är inbjudna att spela på detta mastodontbröllop med 5000 gäster. Det blir sannerligen en upplevelse!
* I Indien är ’Curry’ tillbehör till ris och kan t.ex. vara kycklingklubba, auberginegryta eller vitkålsröra. Hur denna term i Sverige blivit namnet på en kryddblandning, är för mig och Elisabeth en gåta. Om någon besitter vetskapen varför, så får ni hemskt gärna höra av er: [email protected]
Artikel 1: Mitt liv - En ryggsäck
Innan vi fått tag på vårt bagage på Heathrow Airport hade klockan redan hunnit passera halv 6 på kvällen. Men inte förrän kvart i tio morgonen därefter skulle vi resa vidare till Bombay och vi kände att vi befann oss för nära flertalet av Europas stora kulturmonument för att inte ta oss en titt.
Sagt och gjort.
Med Underground tog vi oss till Piccadilly Circus. Och så glada vi var att vi gjorde det. Vädret var fantastiskt, tempot var galet och vi såg bl.a. London Eye, Buckingham Palace, Trafalgar Square, Big Ben, röda linjebussar och poliser i svart hatt med rutigt brätte. Efter att ha suttit ett bra tag i Royal Park och läst högt ur ‘Jack‘, matat änder och spelat fiol avslutade vi kvällen på en typisk brittisk bar med varsin av det som bartendern kallade “a typical Brittish Beer”. Den mörka brygden avnjöt vi tillsammans med en mycket trevlig och mycket patriotisk brasilianare som tacksamt välkomnade vårt sällskap då hans resekamrat var på “Mamma Mia”. Kontentan av mötet blev att Karnevalen i Rio de Janeiro är en het kandidat för nästa resmål.
Natten spenderades på varsitt trippelsäte i en av Heathrows väntesalar. Det gick bra en stund, men sedan blev
kylan blev för svår. Kvinnlig charm och god övertalningsförmåga gav oss emellertid ytterligare ett par timmars sömn i ett par synnerligen komfortabla fåtöljer i ett betydligt mindre kyligt rum.
Vid uthämtningen av bagaget kl 5 följande morgon möttes vi av en kanadensisk man i övre medelåldern - lika arg som de byxor han bar missgynnade hans kroppsform. Ilskan hade sin grund i att mannen bakom disken hade öppnat upp dörrarna till bagageuthämtningen kl sju minuter i fem, men hade inte möjlighet att hämta ut farbrors bagage förrän hans kollega anlände kl 5 prick. Expediten fick sig en rejäl reprimand i god kundservice.
Inidian Air bjöd på extravagans av det största måttet, med ständig uppassning av mat och dryck samt varsin ljud- och bildanläggning där man kunde välja mellan flera olika filmer, tv-program och musik både från den västerländska och den indiska kulturen. Jag hittade snabbt den Indiska folkmusiken (som förövrigt var en mer njutbar och melodisk lyssningsupplevelse än jag vågat hoppas på), och Elisabeth hittade snabbt fram till en hjärndöd amerikansk komedi. Vem visste när nästa tillfälle att avnjuta västerlandets kommersiella skräpkultur skulle komma igen?
Redan då vi satte första foten på fast mark i Bombay slog den buljongdoftande indiska stadsluften emot oss. Vi tog oss igenom alla säkerhetskontroller, skänkte en liten flaska rödvin till en vakt i stilig uniform, och satte oss ned för att invänta flyg till Hyderabad .
På Hyderabads flygplats var det återigen dags för samma procedur med väskröntgen, kroppsvisitering och bagageuthämtning. Skillnaden här var att vi även fick genomgå en hälsoundersökning. Ingen med svininfluensa skulle in i landet. Varje person som ville ut från flygplatsen måste först undersökas med febertermometer och svara på frågor om man hade rinnande näsa, hosta, svårt att andas eller skav i halsen. Själv fick jag kväva en nysning och svälja en hostning innan jag lugnt och sansat svarade den indiske doktorn “No, no symptoms”.
När vi gick ut från flygplatsen möttes vi av ett folkhav, men våra bleka långa uppenbarelser skiljer sig ganska rejält från mängden, och Pastor Ratnam (som han vill kallas) hittade oss med det samma. Vi togs emot av tre glada män med snälla ansikten som hade rest hela dagen för att komma oss till mötes, och fick blomsterkransar runt halsen.
Folk stirrade på oss som om vi kommit direkt från djurparken, förundrat och nyfiket. Tiggare samlades kring oss, och när vi blivit instuvade i en taxi utan bälten gav vi oss ut på en väg utan filer, där folk använde signalhorn istället för blinkers. Klockan var halv 6 på morgonen, och huvudet snurrade av trötthet och nya intryck. Äventyret hade börjat.
Goderafton i stugorna där hemma i Sverige,
Vi är två kvinnor i våra allra bästa år som kommer från västsvergie. Elisabeth Maria Julia Teolinda Wareborn och Karin Sofia Älverbrandt är våra fullständiga namn.
Just nu befinner vi oss i superlativens rike - Indien. Här kommer vi att spendera tre och en helv månad, men redan 36 dagar utav den tiden har redan passerat. Den har vi mestadels spenderat på ett barnhem i Vellatur, Andhra Pradesh (sydöstra Indien) där vi både hunnit med att rädda the rural people från svält och elände, upplevt den största naturkatastrof på 106 år samt fått in en fot i den indiska Show-Buissness-världen. Och mycket mycket mer. På månadag drar vi vidare på nya upptåg.
En gång i veckan publiceras några väl valda ord av Utrikeskorrespondet Älverbrandt i Marks Kommuns eminenta lokaltidning Markbadet. Det senaste numret kan du alltid läsa på http://markbladet.se/ Dock har det visat sig att detta inte är tillräckligt för att stilla folks nyfikenhet beträffande det enormt spännande äventyr vi är med om.
Så, på allmän begäran, startar fröknarna Wareborn och Älverbrandt nu en blogg: vi kallar den kort och gott för indiatour.blogg.se Här kommer vi båda skriva lite då och då när andan faller på. Och så kommer vi även publicera artiklarna.
Varmt välkomna till vårt galna liv. Nu ska vi sova, för nu är det natt. 
E+K = India Tour -09 = SANT
8 sept: Göteborg
10 sept: Vellatur
20 sept: Phitapuram
28 sept: Vellatur
20 okt: Pondicherry
23 okt: Auroville
28 okt: Trichy
2 nov: Kerala
10 nov: Hubli
15 nov: Goa
26 nov: Ahmedabad
28 nov: Rajahastan
10 dec: New Dehli
12 dec: Agra
15 dec: Göteborg
Med reservation för ändringar.
