indiatour

Efter bröllopet stannade vi ytterligare en halv vecka i Suneethas hemstad Pithapuram innan vi begav oss tillbaka till barnhemmet i Vellatur. Med oss hade vi varsin sari som vi fått i gåva av Suneetas mor, en påse av Phitapurams delikata apelsiner och framför allt ett hjärta fyllt av känslor. Det var glädje i vetskapen att vi snart skulle återse barnen och det var det sorg över att lämna Suneethas familj som vi kommit mycket nära.
Men framför allt var det spänning och förväntan inför det projekt vi hade dragit igång föregående dag.
För den 28 september 2009 gick nämligen startskottet för Vita Rosens Orphanage.


Yesudasu Dadala, Suneethas far, är född och uppvuxen i Phitapuram, ett område med många barn som lever på gatan. Ända sedan början av sin tid som lärarstudent har han haft drömmen om att ge dessa en dräglig tillvaro genom att starta ett barnhem. Hela sitt liv har han kämpat för människor lika värde, viket inte alls är någon självklarhet här där idén om kastsystemet lever kvar i allra högsta dag, särskilt på landsbygden. Han tycker att alla är värda en chans och för sin fantastiska engagemang och förmåga att motivera sina elever har han fått utmärkelsen Andhra Pradeshs bästa lärare (Andhra Pradesh är en delstat i Indien med 83 miljoner invånare).

Yesudasu gifte sig ung med Florence Nightingale, som delade hans vision om att hjälpa barn i behov av stöd. Nu är de pensionärer, deras barn är vuxna och drivkraften att hjälpa behövande har blivit en gemensam nämnare för hela familjen.

Suneetha grundade tillsammans med Pastor Ratnam the Good Samaritan Orphanage under parollen “Mission For The Rural People” i sitt hem för 8 år sedan.
Nu vill hennes pensionerade föräldrar tillsammans med de tre av sina barn som bor i föräldrahemmet med sina nya familjer, göra detsamma.

Huvudansvariga för det hela skulle bli Yesudasu, Florence Nightingale och yngsta dottern Esther som är en 24 år gammal och färdigutbildad lärare i naturvetenskap. Esther har ett enormt stort hjärta och är beredd att ta det fulla ansvaret för verksamheten när föräldrarnas ork tryter på ålderns höst.

När Elisabeth och jag fick höra om detta förstod vi att vi kunde bli den sista biten i pusslet som skulle göra drömmen till verklighet. Och tillsammans med Yesudasu, Florence Nightingale, Esther och paret Ratnam, som har erfarenhet i branschen, lade vi upp en plan. Vi har nu tagit första steget i den planen genom att inhandla ett startpaket för Vita Rosens Orphanage bestående av bl.a. madrasser, sängkläder, tyg till skoluniformer, mediciner och hygienartiklar (tack igen alla bidragsgivare!).


Det enda som nu saknas för att dra igång karusellen är faddrar till barnen.
Här kommer du in i bilden.
För varje fadder tar de in ett barn. Detta betyder att för var och en som blir fadder, så är det ett barn som slipper att sluta sina dagar som en av alla de utmärglade suputer som vi sett gräva i soptunnor eller tigga pengar - vilket i nuläget förmodligen är den framtid de går till mötes. För i Indien existerar inget socialt skyddsnät. Barnen på gatan får ingen utbildning, och i de undantagsfall då någon vuxen förbarmar sig över dem är det troligast en fråga om ligamedlemmar som satt tiggande i system och vill att de ska se så eländiga ut som möjligt. För eländighet är medlidande, och medlidande är pengar.

En fadder ger ett av dessa barn möjlighet till ett drägligt liv. Kostnaden är 20 dollar i månaden, vilket motsvarar den ringa summan 139,25 svenska kronor. Den täcker utgiften på förnödenheter såsom mat och medicin.

Om du är intresserad av att veta mer, så har Elisabeth sammanställt ett informationsbrev där det mer detaljerat förklaras hur allt kommer att gå till rent praktiskt. Detta skickar jag gärna ut på begäran, och du når mig via min mail [email protected]

Här på barnhemmet i Vellatur är läget en smula kaotiskt. Imorgon kommer 27 av grannbyarna att ligga under vatten, och med lite oflyt också vi. Inom den närmaste timmen kommer vi packa våra väskor, så att vi omedelbart kan fly upp på taket om vattenmassorna börjar strömma in.

Men förmodligen håller sandvallarna vid stadens utkant, och då är det ingen fara. Flera familjer har idag vallfärdat hit med så mycket som de orkat bära. Eftersom hyddor av lera och palmbad och åkermarkens grödor tål inte att ligga vattentäckta i veckor, så är detta nu det enda de äger. De enda som är riktigt glada i lägret är de små barnen, vars glädjekälla aldrig tycks sina. Och så bufflarna som fått nya buffelvänner.

Det går med andra ord mot hårda tider för folket i området, och också för människorna här på barnhemmet. Priset på mat kommer öka samtidigt som det blir fler munnar att mätta.
Inte anade vi när vi i onsdags åkte iväg och inhandlade en månadsförbrukning spannmål, hur enormt avgörande det var att vi gjorde det då, och inte veckan därpå.