Artikel 1: Mitt liv - En ryggsäck
Efter en hel vecka av avsked var det så äntligen dags. Vi lämnade Göteborg tidigt tisdag morgon med X2000 mot Kastrup, och så plötsligt var vi på väg. Vi kände äventyrets och frihetens vindslag under våra välgödda kroppar (båda har vi omsorgsfullt jobbat fram en gedigen fettbuffert för stundande magåkommor på totalt 12 kg), och lyckan blev fullkomlig med delikatesser från Anthon Berg och Pringles på flygplatsens Tax-free avdelning, Efter dessa förfriskningar kändes inte de 15 kg engelska skolböcker jag bar på min rygg lika tunga. Vi satte oss ned och betraktade kära återseenden medan vi väntade in flyget till London.
Innan vi fått tag på vårt bagage på Heathrow Airport hade klockan redan hunnit passera halv 6 på kvällen. Men inte förrän kvart i tio morgonen därefter skulle vi resa vidare till Bombay och vi kände att vi befann oss för nära flertalet av Europas stora kulturmonument för att inte ta oss en titt.
Sagt och gjort.
Med Underground tog vi oss till Piccadilly Circus. Och så glada vi var att vi gjorde det. Vädret var fantastiskt, tempot var galet och vi såg bl.a. London Eye, Buckingham Palace, Trafalgar Square, Big Ben, röda linjebussar och poliser i svart hatt med rutigt brätte. Efter att ha suttit ett bra tag i Royal Park och läst högt ur ‘Jack‘, matat änder och spelat fiol avslutade vi kvällen på en typisk brittisk bar med varsin av det som bartendern kallade “a typical Brittish Beer”. Den mörka brygden avnjöt vi tillsammans med en mycket trevlig och mycket patriotisk brasilianare som tacksamt välkomnade vårt sällskap då hans resekamrat var på “Mamma Mia”. Kontentan av mötet blev att Karnevalen i Rio de Janeiro är en het kandidat för nästa resmål.
Natten spenderades på varsitt trippelsäte i en av Heathrows väntesalar. Det gick bra en stund, men sedan blev
kylan blev för svår. Kvinnlig charm och god övertalningsförmåga gav oss emellertid ytterligare ett par timmars sömn i ett par synnerligen komfortabla fåtöljer i ett betydligt mindre kyligt rum.
Vid uthämtningen av bagaget kl 5 följande morgon möttes vi av en kanadensisk man i övre medelåldern - lika arg som de byxor han bar missgynnade hans kroppsform. Ilskan hade sin grund i att mannen bakom disken hade öppnat upp dörrarna till bagageuthämtningen kl sju minuter i fem, men hade inte möjlighet att hämta ut farbrors bagage förrän hans kollega anlände kl 5 prick. Expediten fick sig en rejäl reprimand i god kundservice.
Inidian Air bjöd på extravagans av det största måttet, med ständig uppassning av mat och dryck samt varsin ljud- och bildanläggning där man kunde välja mellan flera olika filmer, tv-program och musik både från den västerländska och den indiska kulturen. Jag hittade snabbt den Indiska folkmusiken (som förövrigt var en mer njutbar och melodisk lyssningsupplevelse än jag vågat hoppas på), och Elisabeth hittade snabbt fram till en hjärndöd amerikansk komedi. Vem visste när nästa tillfälle att avnjuta västerlandets kommersiella skräpkultur skulle komma igen?
Redan då vi satte första foten på fast mark i Bombay slog den buljongdoftande indiska stadsluften emot oss. Vi tog oss igenom alla säkerhetskontroller, skänkte en liten flaska rödvin till en vakt i stilig uniform, och satte oss ned för att invänta flyg till Hyderabad .
På Hyderabads flygplats var det återigen dags för samma procedur med väskröntgen, kroppsvisitering och bagageuthämtning. Skillnaden här var att vi även fick genomgå en hälsoundersökning. Ingen med svininfluensa skulle in i landet. Varje person som ville ut från flygplatsen måste först undersökas med febertermometer och svara på frågor om man hade rinnande näsa, hosta, svårt att andas eller skav i halsen. Själv fick jag kväva en nysning och svälja en hostning innan jag lugnt och sansat svarade den indiske doktorn “No, no symptoms”.
När vi gick ut från flygplatsen möttes vi av ett folkhav, men våra bleka långa uppenbarelser skiljer sig ganska rejält från mängden, och Pastor Ratnam (som han vill kallas) hittade oss med det samma. Vi togs emot av tre glada män med snälla ansikten som hade rest hela dagen för att komma oss till mötes, och fick blomsterkransar runt halsen.
Folk stirrade på oss som om vi kommit direkt från djurparken, förundrat och nyfiket. Tiggare samlades kring oss, och när vi blivit instuvade i en taxi utan bälten gav vi oss ut på en väg utan filer, där folk använde signalhorn istället för blinkers. Klockan var halv 6 på morgonen, och huvudet snurrade av trötthet och nya intryck. Äventyret hade börjat.
Innan vi fått tag på vårt bagage på Heathrow Airport hade klockan redan hunnit passera halv 6 på kvällen. Men inte förrän kvart i tio morgonen därefter skulle vi resa vidare till Bombay och vi kände att vi befann oss för nära flertalet av Europas stora kulturmonument för att inte ta oss en titt.
Sagt och gjort.
Med Underground tog vi oss till Piccadilly Circus. Och så glada vi var att vi gjorde det. Vädret var fantastiskt, tempot var galet och vi såg bl.a. London Eye, Buckingham Palace, Trafalgar Square, Big Ben, röda linjebussar och poliser i svart hatt med rutigt brätte. Efter att ha suttit ett bra tag i Royal Park och läst högt ur ‘Jack‘, matat änder och spelat fiol avslutade vi kvällen på en typisk brittisk bar med varsin av det som bartendern kallade “a typical Brittish Beer”. Den mörka brygden avnjöt vi tillsammans med en mycket trevlig och mycket patriotisk brasilianare som tacksamt välkomnade vårt sällskap då hans resekamrat var på “Mamma Mia”. Kontentan av mötet blev att Karnevalen i Rio de Janeiro är en het kandidat för nästa resmål.
Natten spenderades på varsitt trippelsäte i en av Heathrows väntesalar. Det gick bra en stund, men sedan blev
kylan blev för svår. Kvinnlig charm och god övertalningsförmåga gav oss emellertid ytterligare ett par timmars sömn i ett par synnerligen komfortabla fåtöljer i ett betydligt mindre kyligt rum.
Vid uthämtningen av bagaget kl 5 följande morgon möttes vi av en kanadensisk man i övre medelåldern - lika arg som de byxor han bar missgynnade hans kroppsform. Ilskan hade sin grund i att mannen bakom disken hade öppnat upp dörrarna till bagageuthämtningen kl sju minuter i fem, men hade inte möjlighet att hämta ut farbrors bagage förrän hans kollega anlände kl 5 prick. Expediten fick sig en rejäl reprimand i god kundservice.
Inidian Air bjöd på extravagans av det största måttet, med ständig uppassning av mat och dryck samt varsin ljud- och bildanläggning där man kunde välja mellan flera olika filmer, tv-program och musik både från den västerländska och den indiska kulturen. Jag hittade snabbt den Indiska folkmusiken (som förövrigt var en mer njutbar och melodisk lyssningsupplevelse än jag vågat hoppas på), och Elisabeth hittade snabbt fram till en hjärndöd amerikansk komedi. Vem visste när nästa tillfälle att avnjuta västerlandets kommersiella skräpkultur skulle komma igen?
Redan då vi satte första foten på fast mark i Bombay slog den buljongdoftande indiska stadsluften emot oss. Vi tog oss igenom alla säkerhetskontroller, skänkte en liten flaska rödvin till en vakt i stilig uniform, och satte oss ned för att invänta flyg till Hyderabad .
På Hyderabads flygplats var det återigen dags för samma procedur med väskröntgen, kroppsvisitering och bagageuthämtning. Skillnaden här var att vi även fick genomgå en hälsoundersökning. Ingen med svininfluensa skulle in i landet. Varje person som ville ut från flygplatsen måste först undersökas med febertermometer och svara på frågor om man hade rinnande näsa, hosta, svårt att andas eller skav i halsen. Själv fick jag kväva en nysning och svälja en hostning innan jag lugnt och sansat svarade den indiske doktorn “No, no symptoms”.
När vi gick ut från flygplatsen möttes vi av ett folkhav, men våra bleka långa uppenbarelser skiljer sig ganska rejält från mängden, och Pastor Ratnam (som han vill kallas) hittade oss med det samma. Vi togs emot av tre glada män med snälla ansikten som hade rest hela dagen för att komma oss till mötes, och fick blomsterkransar runt halsen.
Folk stirrade på oss som om vi kommit direkt från djurparken, förundrat och nyfiket. Tiggare samlades kring oss, och när vi blivit instuvade i en taxi utan bälten gav vi oss ut på en väg utan filer, där folk använde signalhorn istället för blinkers. Klockan var halv 6 på morgonen, och huvudet snurrade av trötthet och nya intryck. Äventyret hade börjat.
Kommentarer
Trackback
