Artikel 2: En helt ny värld
Efter ca 55 timmars resa, så var vi äntligen framme. Och ett sådant välkomnande vi fick. Aldrig har jag varit med om maken. När vi klev ur bilen anfölls vi av en hjord av strålande leenden. Alla skulle kramas, hålla handen, fråga hur vi mådde och om resan hade varit bra. En underbart söt liten flicka hängde nya blomsterkransar runt våra halsar, och därefter förde barnen in oss i sin kyrka. Där fick vi sitta ner och se på medan de sjöng och dansade till vår ära. Alla tog i från tårna, och sett till det musikaliska var det fruktansvärt. Men det var innerligt och hjärtligt, och värmde in i själen.
Därefter var det dags för vår första riktiga indiska måltid, vilket var en kulturkrock i sig. För det första, så äter man här med “the big spoon” (höger hand), för det andra är det betydligt mer välkryddat än vad våra smaklökar och läppar är vana vid och för det tredje så blir man under hela måltiden uppassad av minst två flickor som hela tiden frågar “More rice, Sister? More curry*, Sister? More water, Sister?” (Sister Elisabeth, Sister Karin, Sister Suneetha o.s.v. , det är så man kallar varandra här.)
Denna extrema service gäller vad vi än tar oss för. De vill tvätta våra kläder, bädda vår säng och städa vårt rum. I början kändes det oerhört märkligt att bli behandlad som en prinsessa, men allteftersom har vi insett att människor här verkligen känner äkta glädje i att tjäna. Och det verkligt fina med detta är att det märks också på sättet barnen behandlar varandra. Här är det t.ex. en hedersuppgift att vara måltidens vattenservitör, och såvitt vi kan förstå så är det ingen som är utanför.
Vi förundras över att 70 barn med endast två vuxna som sin trygghets punkt, alla med ett långt från bekymmerslöst förflutet, kan vara så genuint fina och osjälviska människor.
Barnen tvättar sig dagligen med både tvål och vatten, och varje lördag tvättar de håret med schampo. Flickorna har fantastiskt långt, starkt och vackert hår - om än så välbebott av löss. Dock tycks de inte lida av det, och tur är det när det är närmast omöjligt att komma till rätta med den problematiken då de sover 40 stycken i familjens allrum på 30 m2. Pojkarna har en egen sovsal, men när detta blir verklighet även för flickorna är än så länge oklart. Det beror, som alla stora projekt här på när de hittat en bidragsgivare.
Varje morgon hjälper jag och Elisabeth de mindre barnen med läxläsning, och varje kväll håller vi en engelsklektion. Dels så lär vi dem lite grammatik, sedan arbetar vi en stund utifrån de läroböcker vi hade med oss, och så leker vi en lek och har en sångstund. De älskar verkligen sång och dans. Vi har hittills lärt dem två hallelujasånger med rörelser till som vi lärde oss under vår konfirmation (Give me food on my plate och Prince of Peace för de som är insatta i den kristna musikvärlden).Dessa ska de framföra i kyrkan nu på söndag.
Idag, sex dagar efter vår ankomst, har Elisabeth, stackarn, stött på den beryktade Indien-diarrén. Men efter 6 timmar av kontinuerligt toalettbesökande, och sedan fyra timmars sömn och förtärande av diverse tabletter från vårt och Suneethas (pastorns fru) apotek, så börjar det sakteliga vända. Något annat som vi båda lider ganska illa av, även om detta låter löjligt, är att vi känner oss vansinnigt fula. Värmen gör att händer, fötter och kinder sväller upp - och vi känner oss som två tjockisar. Hettan (35-40 grader i skuggan), med den naturliga följden kopiösa svettmängder höjer inte direkt fräschhetsfaktorn. Och oavsett hur mycket man än tvättar sig, så känns kroppen alltid smutsig p.g.a. att det vatten som vi hämtar i brunnen inte är lika kliniskt rent som vi bortskämda svenskar är vana vid.
Med undantag från detta, och de förbannade myggen, så mår vi fantastiskt bra. Dessutom är hulligt och mulligt på modet här. Alla gifta kvinnor här bär sari med en blus som täcker axlar och byst, men som lämnar sidfläsket fritt för allmänt beskådande - och desto fler veck, desto läckrare figur. Som Acca (en av de fyra kvinnorna som kommer hit och bl.a. hjälper till i köket) sa till mig idag när vi satt och skar aubergine till kvällscurryn; “If you fat - you vey very beautiful!”
Nästa vecka ska Suneethas bror gifta sig, och vi är inbjudna att spela på detta mastodontbröllop med 5000 gäster. Det blir sannerligen en upplevelse!
* I Indien är ’Curry’ tillbehör till ris och kan t.ex. vara kycklingklubba, auberginegryta eller vitkålsröra. Hur denna term i Sverige blivit namnet på en kryddblandning, är för mig och Elisabeth en gåta. Om någon besitter vetskapen varför, så får ni hemskt gärna höra av er: [email protected]
Därefter var det dags för vår första riktiga indiska måltid, vilket var en kulturkrock i sig. För det första, så äter man här med “the big spoon” (höger hand), för det andra är det betydligt mer välkryddat än vad våra smaklökar och läppar är vana vid och för det tredje så blir man under hela måltiden uppassad av minst två flickor som hela tiden frågar “More rice, Sister? More curry*, Sister? More water, Sister?” (Sister Elisabeth, Sister Karin, Sister Suneetha o.s.v. , det är så man kallar varandra här.)
Denna extrema service gäller vad vi än tar oss för. De vill tvätta våra kläder, bädda vår säng och städa vårt rum. I början kändes det oerhört märkligt att bli behandlad som en prinsessa, men allteftersom har vi insett att människor här verkligen känner äkta glädje i att tjäna. Och det verkligt fina med detta är att det märks också på sättet barnen behandlar varandra. Här är det t.ex. en hedersuppgift att vara måltidens vattenservitör, och såvitt vi kan förstå så är det ingen som är utanför.
Vi förundras över att 70 barn med endast två vuxna som sin trygghets punkt, alla med ett långt från bekymmerslöst förflutet, kan vara så genuint fina och osjälviska människor.
Barnen tvättar sig dagligen med både tvål och vatten, och varje lördag tvättar de håret med schampo. Flickorna har fantastiskt långt, starkt och vackert hår - om än så välbebott av löss. Dock tycks de inte lida av det, och tur är det när det är närmast omöjligt att komma till rätta med den problematiken då de sover 40 stycken i familjens allrum på 30 m2. Pojkarna har en egen sovsal, men när detta blir verklighet även för flickorna är än så länge oklart. Det beror, som alla stora projekt här på när de hittat en bidragsgivare.
Varje morgon hjälper jag och Elisabeth de mindre barnen med läxläsning, och varje kväll håller vi en engelsklektion. Dels så lär vi dem lite grammatik, sedan arbetar vi en stund utifrån de läroböcker vi hade med oss, och så leker vi en lek och har en sångstund. De älskar verkligen sång och dans. Vi har hittills lärt dem två hallelujasånger med rörelser till som vi lärde oss under vår konfirmation (Give me food on my plate och Prince of Peace för de som är insatta i den kristna musikvärlden).Dessa ska de framföra i kyrkan nu på söndag.
Idag, sex dagar efter vår ankomst, har Elisabeth, stackarn, stött på den beryktade Indien-diarrén. Men efter 6 timmar av kontinuerligt toalettbesökande, och sedan fyra timmars sömn och förtärande av diverse tabletter från vårt och Suneethas (pastorns fru) apotek, så börjar det sakteliga vända. Något annat som vi båda lider ganska illa av, även om detta låter löjligt, är att vi känner oss vansinnigt fula. Värmen gör att händer, fötter och kinder sväller upp - och vi känner oss som två tjockisar. Hettan (35-40 grader i skuggan), med den naturliga följden kopiösa svettmängder höjer inte direkt fräschhetsfaktorn. Och oavsett hur mycket man än tvättar sig, så känns kroppen alltid smutsig p.g.a. att det vatten som vi hämtar i brunnen inte är lika kliniskt rent som vi bortskämda svenskar är vana vid.
Med undantag från detta, och de förbannade myggen, så mår vi fantastiskt bra. Dessutom är hulligt och mulligt på modet här. Alla gifta kvinnor här bär sari med en blus som täcker axlar och byst, men som lämnar sidfläsket fritt för allmänt beskådande - och desto fler veck, desto läckrare figur. Som Acca (en av de fyra kvinnorna som kommer hit och bl.a. hjälper till i köket) sa till mig idag när vi satt och skar aubergine till kvällscurryn; “If you fat - you vey very beautiful!”
Nästa vecka ska Suneethas bror gifta sig, och vi är inbjudna att spela på detta mastodontbröllop med 5000 gäster. Det blir sannerligen en upplevelse!
* I Indien är ’Curry’ tillbehör till ris och kan t.ex. vara kycklingklubba, auberginegryta eller vitkålsröra. Hur denna term i Sverige blivit namnet på en kryddblandning, är för mig och Elisabeth en gåta. Om någon besitter vetskapen varför, så får ni hemskt gärna höra av er: [email protected]
Kommentarer
Trackback
