Artikel 5: High Life
I 27 grannbyar är förödelsen enorm efter översvämningen, som är den värsta som drabbat området på över 100 år. Alla fält är totalförstörda, hus är bortspolade, och inom sju km från vårt tillhåll har 63 personer mist livet i vattenmassorna. The Good Samaritan Orphanage har dock mirakulöst klarat sig helt oskatt. Nu är Mission For The Rural People, som är parollen för samtliga av Pastor Ratnam och Suneethas projekt, i full gång med hjälpsändningar till de drabbade.
Om och om igen förundras vi över vidden av Indiens ytterligheter. Den extrema trosuppfattningen, de extrema samhällsklyftorna, den extremt kitschiga inredningen och det extrema klimatet. Inom loppet av två dygn steg vattennivån här i Gunturdistriket med upp till fem meter. Och det var många turer fram och tillbaka innan faran var över för vår del.
På söndag kväll meddelade polisen med megafon från sina auto-rikshor (det man i Thailand kallar tuck-tuck) att Vellatur skulle evakueras i och med att det fanns risk att sandvallen som skyddar byn skulle brista. Pastorn och Suneetha var emellertid fast beslutna att stanna; Vilket av alla de redan överbelastade flyktinglägren skulle kunna ta emot en trupp på över hundra personer och tjugo bufflar?
Dessutom dementerade Pastorn starkt rasrisksuppgifterna. Staten hade vidtagit åtgärder för att förstärka vallen, och under dagens studiebesök där hade vi ju själva kunnat se att männen gjorde ett utomordentligt arbete. Den där vallen var alla gånger vattentät.
Mycket riktigt. Dagen efter avblåstes evakueringen. Vallen var supersäker, och regnet hade äntligen upphört. Praise the Lord, utbröt Pastorn, och alla slappnade av.
När jag morgonen därpå, yrvaken och dan, makade mig ur sängen möttes jag av en märklig syn. På gården rådde febril aktivitet. Barnen sprang upp med alla sina tillhörigheter på taket ('Water is coming, Sister!'), männen och de större pojkarna skördade hö och kvinnorna tömde hyllorna i huset. Många hade samlats runt TV:n, där Breaking News visade bilder på precis den plats där vi stått dagen innan.
För precis där hade den supersäkra vallen kluvits mitt itu av det höga trycket.
Vattnet skulle vara här innan kvällen, förutsatt att inte Jesus grep in och räddade The Good Samaritan Orphanage, vilket trots nya prognoser om mer regn var det troligaste scenariot enligt Pastorn.
Elisabeth meddelade svenska ambassaden om vår position medan jag flyttade alla våra saker till taket samt underrättade nära och kära med lagom mycket fakta om läget. Sedan satte jag mig i godan ro och tog itu med vår smutstvätt. Förmodligen skulle vi sakna tillgång på rent vatten ett tag framöver, så det var bäst att passa på.
Som det barn jag är, var jag utom mig av upphetsning av att vara mitt uppe i händelsernas centrum. Också Elisabeth uppskattade spänningsfaktorn och det oerhört komiska i situationen, även om hennes 39,6 i feber dämpade entusiasmen.
Kanske kan det tyckas både märkligt och dumdristigt att jag i tumulet inte upplevde någon som helst ängslan för mitt eget liv. Förvisso ligger bristen på respekt inför stundens allvar i min person, men det handlade nog också om, som min kloka storebror uttryckte det, att man lätt vaggas in i det indiska lugnet. Där misär är en naturlig och oundviklig del av vardagen har människorna ett helt annat förhållningssätt till liv och död. Folk här har en förtröstan på högre makter som är väldigt annorlunda från vad vi idiotrationella svenskar är vana vid. De hyser inte alls samma rädsla inför det som komma skall, för Jesus, Krishna eller Allah har en plan för ditt liv, så ske deras vilja.
Samtidigt som vår dag förflöt tämligen odramatiskt täcktes byarna en efter en i flera vädersträck med vatten. Då det inte var strömavbrott, vilket uppstår minst en handfull gånger per dag, dånade nyheter från TV:n om mer regn och fler döda. Visst var folk rädda, men det var inte i närheten av den hysteri som skulle varit i Sverige. Det var med tillsynes likgiltighet som människorna gick och inväntade översvämningens ankomst.
Allting här är så annorlunda.
Vid skymningen kom det återigen nya rön från media. Regnet hade upphört, och de som inte drabbats hittills kunde känna sig säkra. Så helt torr förblev vår gård, Praise The Lord (som Pastorn åtskilliga gånger under kvällens lopp utryckte det), och trots besvikelsen att bli snuvade på äventyret som översvämningsoffer var vi väldigt glada för barnhemmets skull.
När vi nu inte behöver hjälpa oss själva, kan vi istället hjälpa andra.
Pastorn och Pastorskan har organiserat hjälpsändningar efter översvämningars framfart förut, så vi följer deras redan beprövade koncept. Vi har införskaffat kokkärl, filtar, mediciner, vattenpaket, ris, linser och lök, och började distribueringen igår.
Vi lassade The Sumo med så många mat- och vattenpaket som vi orkade bära, och begav oss ungefär 1 timma efter beräknad avfärd. Efter resa först med bil, sedan båt och sist till fots/vadande, var vi framme i Pastorns hemby.
Det var förfärligt att möta förödelsen. I luften hängde en stank av rutten fisk, de förut grönskande fälten hade antagit ett spöklandskaps skepnad och vi såg döda bufflar med mulen i gyttjan och klövarna i vädret.
Flera av människorna vi träffade hade inte ätit något på flera dagar och många hade blivit sjuka till följd av det förorenade dricksvattnet. Hur lång tid det tar innan brunnarna är tjänliga igen är svårt att säga.
I Sverige hade alla fått hjälp, men här är nöden är så stor att det är omöjligt. Världen är allt bra orättvis ändå.
Om och om igen förundras vi över vidden av Indiens ytterligheter. Den extrema trosuppfattningen, de extrema samhällsklyftorna, den extremt kitschiga inredningen och det extrema klimatet. Inom loppet av två dygn steg vattennivån här i Gunturdistriket med upp till fem meter. Och det var många turer fram och tillbaka innan faran var över för vår del.
På söndag kväll meddelade polisen med megafon från sina auto-rikshor (det man i Thailand kallar tuck-tuck) att Vellatur skulle evakueras i och med att det fanns risk att sandvallen som skyddar byn skulle brista. Pastorn och Suneetha var emellertid fast beslutna att stanna; Vilket av alla de redan överbelastade flyktinglägren skulle kunna ta emot en trupp på över hundra personer och tjugo bufflar?
Dessutom dementerade Pastorn starkt rasrisksuppgifterna. Staten hade vidtagit åtgärder för att förstärka vallen, och under dagens studiebesök där hade vi ju själva kunnat se att männen gjorde ett utomordentligt arbete. Den där vallen var alla gånger vattentät.
Mycket riktigt. Dagen efter avblåstes evakueringen. Vallen var supersäker, och regnet hade äntligen upphört. Praise the Lord, utbröt Pastorn, och alla slappnade av.
När jag morgonen därpå, yrvaken och dan, makade mig ur sängen möttes jag av en märklig syn. På gården rådde febril aktivitet. Barnen sprang upp med alla sina tillhörigheter på taket ('Water is coming, Sister!'), männen och de större pojkarna skördade hö och kvinnorna tömde hyllorna i huset. Många hade samlats runt TV:n, där Breaking News visade bilder på precis den plats där vi stått dagen innan.
För precis där hade den supersäkra vallen kluvits mitt itu av det höga trycket.
Vattnet skulle vara här innan kvällen, förutsatt att inte Jesus grep in och räddade The Good Samaritan Orphanage, vilket trots nya prognoser om mer regn var det troligaste scenariot enligt Pastorn.
Elisabeth meddelade svenska ambassaden om vår position medan jag flyttade alla våra saker till taket samt underrättade nära och kära med lagom mycket fakta om läget. Sedan satte jag mig i godan ro och tog itu med vår smutstvätt. Förmodligen skulle vi sakna tillgång på rent vatten ett tag framöver, så det var bäst att passa på.
Som det barn jag är, var jag utom mig av upphetsning av att vara mitt uppe i händelsernas centrum. Också Elisabeth uppskattade spänningsfaktorn och det oerhört komiska i situationen, även om hennes 39,6 i feber dämpade entusiasmen.
Kanske kan det tyckas både märkligt och dumdristigt att jag i tumulet inte upplevde någon som helst ängslan för mitt eget liv. Förvisso ligger bristen på respekt inför stundens allvar i min person, men det handlade nog också om, som min kloka storebror uttryckte det, att man lätt vaggas in i det indiska lugnet. Där misär är en naturlig och oundviklig del av vardagen har människorna ett helt annat förhållningssätt till liv och död. Folk här har en förtröstan på högre makter som är väldigt annorlunda från vad vi idiotrationella svenskar är vana vid. De hyser inte alls samma rädsla inför det som komma skall, för Jesus, Krishna eller Allah har en plan för ditt liv, så ske deras vilja.
Samtidigt som vår dag förflöt tämligen odramatiskt täcktes byarna en efter en i flera vädersträck med vatten. Då det inte var strömavbrott, vilket uppstår minst en handfull gånger per dag, dånade nyheter från TV:n om mer regn och fler döda. Visst var folk rädda, men det var inte i närheten av den hysteri som skulle varit i Sverige. Det var med tillsynes likgiltighet som människorna gick och inväntade översvämningens ankomst.
Allting här är så annorlunda.
Vid skymningen kom det återigen nya rön från media. Regnet hade upphört, och de som inte drabbats hittills kunde känna sig säkra. Så helt torr förblev vår gård, Praise The Lord (som Pastorn åtskilliga gånger under kvällens lopp utryckte det), och trots besvikelsen att bli snuvade på äventyret som översvämningsoffer var vi väldigt glada för barnhemmets skull.
När vi nu inte behöver hjälpa oss själva, kan vi istället hjälpa andra.
Pastorn och Pastorskan har organiserat hjälpsändningar efter översvämningars framfart förut, så vi följer deras redan beprövade koncept. Vi har införskaffat kokkärl, filtar, mediciner, vattenpaket, ris, linser och lök, och började distribueringen igår.
Vi lassade The Sumo med så många mat- och vattenpaket som vi orkade bära, och begav oss ungefär 1 timma efter beräknad avfärd. Efter resa först med bil, sedan båt och sist till fots/vadande, var vi framme i Pastorns hemby.
Det var förfärligt att möta förödelsen. I luften hängde en stank av rutten fisk, de förut grönskande fälten hade antagit ett spöklandskaps skepnad och vi såg döda bufflar med mulen i gyttjan och klövarna i vädret.
Flera av människorna vi träffade hade inte ätit något på flera dagar och många hade blivit sjuka till följd av det förorenade dricksvattnet. Hur lång tid det tar innan brunnarna är tjänliga igen är svårt att säga.
I Sverige hade alla fått hjälp, men här är nöden är så stor att det är omöjligt. Världen är allt bra orättvis ändå.
Kommentarer
Trackback
