Artikel 3: Bil och Bröllop
Klockan 6 på morgon styrde vi kosan mot Suneethas hemtrakter för att ta del i firandet av hennes brors bröllop. Ifrån fönstret såg vi bara fötter på väg till ännu en tuff dag i hettan på risfältet och i dikena kryllade det av rumpor i färd med sin morgontoalett. Indien var i uppvaknande, och enligt Pastorns kalkylerande stundade en sex timmars resa i barnhemmets nya fina minibuss. För ja, i veckan gick den dröm som Pastorn och Pastorskan haft sedan den 15:e februari 1993 i uppfyllelse; barnhemmet utrustades med ett färdmedel.
Tack vare många människors generositet kom jag och Elisabeth hit med en gedigen pengasumma att spendera i sådant som gynnade barnhemmets regi. I samtal med Pastor Ratnam och Suneetha framgick det att en bil, det var de verkligen i behov av. Varje sjukhusbesök, vilket är sådant som inte hör till ovanligheterna då sjukdomar sprids fort och ett par av barnen har aids, svider taxiutgiften hårt i kassan, och ovädersdagar tvingas barnen stanna hemma från skolan. En bil skulle vara en investering för framtiden och något som underlättade vardagliga bestyr såväl som öppnade för nya möjligheter. Som den miljövän jag är, kände jag mig spontant negativ till att lägga pengarna på just en bil, även om jag förstod behovet. Emellertid övertalade mig Elisabeth, den kloka kvinnan, och vi bestämde oss för köpa idén.
Efter tre dagars intensivt sökande efter ett bättre begagnat objekt, så rullade The Sumo in på gården. Det bröt ut ett fullständigt glädjekaos. Barnen tjöt och kastade sig över den, alla skulle provsitta sätena.
Dagen därpå for vi till den heliga floden Krishna för att bada. Barnen var som i extas. Efter två köromgångar med den lilla bussen, som med svenska mått tar max 11 passagerare, återstod bara en handfull barn, jag, Elisabeth och Pastor Ratnam av de en bit över 65 pers som skulle med. Jag hoppade in i baksätet, men blev snabbt omplacerad till förarsätet. Pastorn hade vid ett tillfälle frågat mig om jag kunde köra, och jag, som kanske inte har blygsamhet som mitt starkaste personlighetsdrag, sa väl i princip “visst kan jag det, även om jag ännu inte tagit något körkort“. Efter en stunds problem med växlingen (“jaha, just det ja, kopplingen är den längst åt vänster”), förde jag minibussen lugnt och säkert fram i vänstertrafiken mellan bufflar, rikshor och fruktförsäljare den dryga halvmilen till sjön.
I och med att jag inte sett en enda kvinnlig chaufför under vistelsen här, så var det inte det med en riktigt god känsla av girlpower. Jag kände som att jag visade hela det patriarkatiska Asien att kvinnor kan minsann.
Som ni förstår var den känslan betydligt mer verklig än verkligheten, men förnuftet hann aldrig ifatt innan det var dags för nästa endorfinkick - badet! Tre timmar i sträck lekte vi sjöodjur, dansade och sjöng i det ljumma vattnet. Det var underbart.
Det var alltså med the Sumo vi färdades till Suneethas föräldrahem (vilket förövrigt tog närmare 10 timmar). Här har vi dels lärt känna hennes varmhjärtade och humoristiska släkt, men också nya sidor av Pastorn och Pastorskan själva. Det är alltid spännande att se folk man känner i nya sammanhang.
Efter en halv veckas förberedelseceremonier i alla olika former (bl.a. att insmetande av brudgummen med diverse örter samt vattenkrig) var det idag dags för den stora dagen. Som jag redan givit vissa hintar om, så saknar tid betydelse här, och det var ingen mer än vi som noterade att vigseln startade en timme efter utsatt tid. Som de exotiska uppenbarelser vi är, fick vi inför en tusentalspublik V.I.P plats på podiet bredvid brudparet och alla auktoritära gamla pastorer som det visade sig skulle framföra varsin evighetslångt väckelsepredikan. Själva framförde vi ett kort tal med betoning på ömsesidig respekt, samt tre sånger. Det sistnämnda kan hända ha varit det sämsta musikaliska ingripande någon utav oss någonsin gjort. Igår föll nämligen fiolen offer för min fysiska tafflighet, så den ljuva klangen är nu bytt mot ett missbelåtet gnällande, en av gitarrsträngarna sprack precis innan vi skulle upp på scenen, och tillråga på allt så spelade jag på en kraftigt ostämd blockflöjt i plast.
Inte för att detta gjorde någonting. Nej, här är vi gudabenådade talanger och skönheter vad vi än tar oss för och hur vi än ser ut. Vi får en sådan enorm uppmärksamhet att vi ofta inte riktigt vet vart vi ska bli av. De flesta här har aldrig sett en vit människa annat än på bild, och stannar vi upp en stund är vi snart centrum för en folksamling. Unga män vill veta vårt namn och kvinnor kommer med sina bebisar för att vi ska röra vid dem.
För dem är vi någon sorts övermänniskor.
Det hela känns absurt.
En vit person med dåligt självförtroende rekommenderas varmt köpa sig en one-way-ticket to India.
Tack vare många människors generositet kom jag och Elisabeth hit med en gedigen pengasumma att spendera i sådant som gynnade barnhemmets regi. I samtal med Pastor Ratnam och Suneetha framgick det att en bil, det var de verkligen i behov av. Varje sjukhusbesök, vilket är sådant som inte hör till ovanligheterna då sjukdomar sprids fort och ett par av barnen har aids, svider taxiutgiften hårt i kassan, och ovädersdagar tvingas barnen stanna hemma från skolan. En bil skulle vara en investering för framtiden och något som underlättade vardagliga bestyr såväl som öppnade för nya möjligheter. Som den miljövän jag är, kände jag mig spontant negativ till att lägga pengarna på just en bil, även om jag förstod behovet. Emellertid övertalade mig Elisabeth, den kloka kvinnan, och vi bestämde oss för köpa idén.
Efter tre dagars intensivt sökande efter ett bättre begagnat objekt, så rullade The Sumo in på gården. Det bröt ut ett fullständigt glädjekaos. Barnen tjöt och kastade sig över den, alla skulle provsitta sätena.
Dagen därpå for vi till den heliga floden Krishna för att bada. Barnen var som i extas. Efter två köromgångar med den lilla bussen, som med svenska mått tar max 11 passagerare, återstod bara en handfull barn, jag, Elisabeth och Pastor Ratnam av de en bit över 65 pers som skulle med. Jag hoppade in i baksätet, men blev snabbt omplacerad till förarsätet. Pastorn hade vid ett tillfälle frågat mig om jag kunde köra, och jag, som kanske inte har blygsamhet som mitt starkaste personlighetsdrag, sa väl i princip “visst kan jag det, även om jag ännu inte tagit något körkort“. Efter en stunds problem med växlingen (“jaha, just det ja, kopplingen är den längst åt vänster”), förde jag minibussen lugnt och säkert fram i vänstertrafiken mellan bufflar, rikshor och fruktförsäljare den dryga halvmilen till sjön.
I och med att jag inte sett en enda kvinnlig chaufför under vistelsen här, så var det inte det med en riktigt god känsla av girlpower. Jag kände som att jag visade hela det patriarkatiska Asien att kvinnor kan minsann.
Som ni förstår var den känslan betydligt mer verklig än verkligheten, men förnuftet hann aldrig ifatt innan det var dags för nästa endorfinkick - badet! Tre timmar i sträck lekte vi sjöodjur, dansade och sjöng i det ljumma vattnet. Det var underbart.
Det var alltså med the Sumo vi färdades till Suneethas föräldrahem (vilket förövrigt tog närmare 10 timmar). Här har vi dels lärt känna hennes varmhjärtade och humoristiska släkt, men också nya sidor av Pastorn och Pastorskan själva. Det är alltid spännande att se folk man känner i nya sammanhang.
Efter en halv veckas förberedelseceremonier i alla olika former (bl.a. att insmetande av brudgummen med diverse örter samt vattenkrig) var det idag dags för den stora dagen. Som jag redan givit vissa hintar om, så saknar tid betydelse här, och det var ingen mer än vi som noterade att vigseln startade en timme efter utsatt tid. Som de exotiska uppenbarelser vi är, fick vi inför en tusentalspublik V.I.P plats på podiet bredvid brudparet och alla auktoritära gamla pastorer som det visade sig skulle framföra varsin evighetslångt väckelsepredikan. Själva framförde vi ett kort tal med betoning på ömsesidig respekt, samt tre sånger. Det sistnämnda kan hända ha varit det sämsta musikaliska ingripande någon utav oss någonsin gjort. Igår föll nämligen fiolen offer för min fysiska tafflighet, så den ljuva klangen är nu bytt mot ett missbelåtet gnällande, en av gitarrsträngarna sprack precis innan vi skulle upp på scenen, och tillråga på allt så spelade jag på en kraftigt ostämd blockflöjt i plast.
Inte för att detta gjorde någonting. Nej, här är vi gudabenådade talanger och skönheter vad vi än tar oss för och hur vi än ser ut. Vi får en sådan enorm uppmärksamhet att vi ofta inte riktigt vet vart vi ska bli av. De flesta här har aldrig sett en vit människa annat än på bild, och stannar vi upp en stund är vi snart centrum för en folksamling. Unga män vill veta vårt namn och kvinnor kommer med sina bebisar för att vi ska röra vid dem.
För dem är vi någon sorts övermänniskor.
Det hela känns absurt.
En vit person med dåligt självförtroende rekommenderas varmt köpa sig en one-way-ticket to India.
Kommentarer
Postat av: maja
herre min skapare va goa ni är flickor
Trackback
