indiatour

När Elisabeth och jag började planera vår resa var tanken att vi skulle stanna två månader på barnhemmet och uträtta lite småsysslor i den goda sakens namn. Efter det skulle vi på egen hand resa runt och se lite utav varje.

Kultiverande och intellektuellt utvecklande, och så lite välgörenhet på det. Det kunde ju bara bli hur bra som helst.

Vi kände emellertid att vi ville bidra med något mer till barnhemmet än bara vår blotta närvaro, och satte på varsitt håll igång med småprojekt för att samla in pengar. Vi sökte stipendier, berättade om projektet för vänner och bekanta, tog kontakt med tidningar och företag (och Markbladet nappade!) och hemma hos oss anordnades Musikcafé och Loppmarknad Gullbergsvägen 33.

Vårt mål var att få ihop 10 000 kronor.

Vi kom upp i 54 500.

I och med detta blev vår roll på barnhemmet ganska annorlunda från vad vi tänkt från början. Istället för att fungera som allmänna hjälpredor kom vår uppgift främst att kretsa kring biståndsarbetet. Vi har varit högst delaktiga i processen kring såväl planering, inköp och distribution. Samtidigt som det har varit underbart att se vilken stor skillnad pengar kan göra, har det också varit skrämmande att se vilken ofantlig makt det ligger i dem.

Under vårt arbete i Mission For the Rural People finansierade Swedish Friends…

…till förmån för The Good Samaritan Orphanage:

En minibuss (The Sumo)

Två månaders matranson för The Good Samaritan Orphanage (drygt 100 personer)

…till förmån för Vita Rosens Orphanage:

Ett halvårs förbrukning av hygienartiklar och skolmateriel samt kläder, sängkläder och madrasser för 15 personer.

….till förmån för översvämingsoffren:

Medicin och läkarvård för 500 personer

140 köksset (2 kokkärl, 2 tallrikar, 2 glas)

300 filtar

200 paket ris, linser, olja, lök och salt

500 lunchportioner, vatten inkluderat.

Men det är inte bara ett rent nöje att hjälpa till. Det är jobbigt att komma och bli prisad som om man vore en ängel direkt nedstigen från himlen och det är fruktansvärt att stå och dela ut mat till en desperat skrikande och knuffande hjord av människor.

Att sedan inse att de flesta kommer bli utan hur mycket man än ger, det är nästan det värsta av alltihop.

Hur vi skulle bete oss mot barnen var också ett bryderi. För samtidigt som vi bara ville ge var och en av dem all kärlek av denna värld, så ville vi inte att barnen skulle fästa sig för hårt vid oss. Vi skulle ju inte stanna för evigt.

Så när barnens tillgivenheten nått en gräns att flera av dem börjat kalla oss “mummy”, började vi fundera över ifall det kanske var klokast att resa tidigare. När sedan flera dagar i sträck bland flodvågsoffren ledde till ett mindre psykiskt sammanbrott från min sida, blev beslutet att flytta fram India Backpacker Tour definitivt.

Med nattåg tog vi oss till Chennai, och därefter med buss till Pondicherry. Det var en smidig och billig rutt. Dessutom hade vi trevliga medresenärer som såg till att t-shirtkragen var ordentligt uppdragen i halsen och bjöd oss på frukost. Mat är sannerligen ett utomordentligt sätt att förena människor.

Pondicherry är en vacker havsstad som är en före detta fransk koloni. Än idag märks här tydliga europeiska influenser, och man kan få sig en kopp kaffe som vare sig är skällt eller fördärvat av buffelmjölk och socker. Staden är välbesökt av turister, utan att för den sakens skulle formats till ett kommersiellt solarium, och vi kan vandra omkring utan att bli fokus för all uppmärksamhet. Dessutom råder här ett lugn som vi inte sett maken till tidigare på indisk mark. Det finns t.o.m. skyltar om att man inte skulle tuta i trafiken. Visserligen gör folk det ändå, men tanken är ju god.

Miljöombytet var verkligen välkommet nu. Det är skönt att få reda oss själva, och det är spännande att upptäcka ett helt annat Indien än det vi levde i ute på vischan.

Vi är lyckliga över det fantastiska äventyr vi fick uppleva i Vellatur, vi är lyckliga över att vi har hela en och halv månads resande framför oss och vi är lyckliga över våra renrakade armhålor.

Vi har det för bra ändå.