indiatour

Äntligen har vi lyckats bli vänner med de två unga mystiska karlarna Pianomannen och Motorcykelmannen. Eftersom de arbetar här på barnhemmet har vi dagligen avnjutit åsynen av dem, men fram till denna vecka har de legat benen på ryggen och flytt fältet av blott vittring av vår närvaro.
Eller, ja, det har i alla fall känts så.
Fast det har sina naturliga orsaker.
Här är relationen mellan män och kvinnor väldigt annorlunda från den i Sverige.

Från det att pojkar uppnår myndighetsålder 18 år och flickor debuterar på menstruationsbanan är det enligt indisk tradition opassande att inleda samtal med någon ogift vuxen av motsatt kön. Detta gäller ända fram till den dagen du själv placeras i ett lämpligt äktenskap. Här ses förälskelse som fult och vilseledande och valet av livskamrat gör föräldrarna.

Så vitt vi förstått det som tycker ändå de flesta att detta är ett bra system. Som ung i Indien spenderar du ingen fritid utanför familjen, vilket gör att föräldrarna är väl inbegripna i ditt kontaktnät och har gott underlag för att hitta en good match. Och döma av de äkta makar vi lärt känna, så är detta ett lyckat koncept. Här är det inte tal om skilsmässa (förutsatt att det inte finns rent brottsliga grunder) och det tror jag gör att man arbetar hårdare för att få en god relation. Sedan har folket här en allmänt mer förnöjdsam livsinställning.

Den omöjliga strävan efter perfektion som genomsyrar det västerländska samhället känns nu rent löjlig efter en och en halv månad i hard-core Indien.

Konsekvensen för att falla för förälskelsens lockelser är att bli utstött från släkt och vänner. Detta gör att varje förståndig indier försöker lägga band på oönskade emotionella störningar. Dessutom har samhället vidtagit behjälpliga åtgärder beträffande kvinnors klädnad för att inte väcka begär. Anklar, axlar, nyckelbenen och allt däremellan (förutom sidfläsket) ska skylas. Med våra mått mätt följs detta in absurdum.

Människorna här är oerhört måna om vår bekvämlighet, men den har inte skuggan av en chans att mäta sig mot vikten av ett anständigt uppträdande. Ett visande exempel är den dagen då snickarna kom för att sätta upp fönster på vårt rum. Då spelade det ingen roll att Elisabeth, med hög feber, var iklädd en heltäckande, figurdödande historia och höll på att förgås av värmeslag.

Kommer främmande män på besök ska en sängliggande kvinnas kropp vara under täcket.

Förutom att täcka sexuellt laddade kroppsdelar, ska också en proper outfit täcka de kvinnliga “hemligheterna”; underkläderna. När mitt eller elisabeths bh-band någon gång varit synligt har flickorna här på barnhemmet genast gjort oss uppmärksamma på detta (“Your secret, sister! Boys are here!”).

Tvättningen sker vid flicktoaletten, där hemligheterna är skyddade från mansfolkets suktande blickar. Men för säkerhets skull, utifall att någon av någon outgrundlig anledning skulle råka få sig en skymt, ska den del av trosan som man bär mot skrevet hängas inåt väggen. Mycket viktigt.

Strikt dresskod och skrämselpropaganda visar sig ofta dock inte vara tillräckligt för att mota förälskelsens väldeliga kraft. Men en son eller dotters äktande av ett opassligt parti är en skam så stor att enda sättet att göra sig kvitt den, är döden.

Här om veckan gjorde vi och familjen Ratnam en utflykt till havet. Elisabeth, göteborgska som hon är, njöt särskilt av att känna havsbrisen. Den höga trivselfaktorn till trots blev det ett tidigt uppbrott.

Efter klockan sex var stranden nämligen allmänt känd arena för självmordsbenägna älskare och fäder med besudlat rykte.

Med tanke på den hysteri som råder kring vikten av att inte sända ut signaler som ens med en rejäl dos pervers fantasi kan tolkas som sexuell anspelning, har vi full förståelse för Pianomannen och Motorcykelmannens tillknäppthet.

Men då pastorn utfärdade en förordning om att jag skulle lära dem köra bil hade de plötsligt en legitim orsak att prata med både mig och Elisabeth (som åkte snålskjuts på mina körkunskaper för att få tillfälle att närma sig de unga männen).

Och nu är isen bruten.

De senaste dagarna har de t.o.m. hållit oss sällskap vid lektioner och middagar. Elisabeth har satt span på den macho Motorcykelmannen, men själv föredrar jag konstnärssjälar.

För inte nog med att han är stilig. Han är rolig, intelligent och musikalisk också. Hade jag inte redan funnit mig en alla tiders fästman, så hade han varit en potentiell far åt mina barn. Alla vet ju att blandraser är de vackraste.

Vi har fortsatt med distribuering av filtar, kokkärl och mat i byarna samt givit över 500 människor möjlighet till läkarvård. Det känns fantastiskt att kunna hjälpa, samtidigt som det är fruktansvärt att möta eländet på så nära håll.

Alla intryck från misären har denna vecka haft jobbigt stor inverkan på känslolivet, och hemlängtan har smugit sig på. Då har tramsandet kring pojkarna varit en välkommen stämningshöjare.

Därför är de veckans babes.

*Rättelse från förra veckans artikel High Life: På sina ställen steg vattennivån under översvämningen här i Gunturdistriktet med hela 10 meter. Inte 5, som jag skrev.